Vem knyckte skrikapan?

Efter en hel dag på ryggläge i soffan så känner jag mig mycket friskare än i morse. Med undantag för liggsårsvarning. Och jag har fått höra, åtminstone av en person, att jag är saknad.

Jag har inte ens provat den nya Amandan, som Tobbe valde i ljusgrön variant. Jag tror inte ens att jag hållt i den. Men Ludde har använt den desto mer.

Vi åt middag i kväll, det första jag äter, och magen gick bananas innan jag ens hann skriva ordet middag här i detta inlägg. Suck. Jag stannar hemma i morgon med, för omgivningens skull.
Ingen blir glad över att få hem maginfluensabaciller.

Johanna har varit så söt idag.
Jag tror jag börjar skriva idag igen... istället för i dag, kanske.
Hon har haft på sig en underbar liten pikéklänning som hon fick av släktingar när hon föddes, eller om det var när hon fyllde ett. Nu fyller hon snart två.
Hon har varit glad också, och ätit med sked, det finns det bildbevis på.

Och Ludde, han är sig inte alls lik.
När jag har sagt att han inte får äta av smågodiset som står på bordet, då har han inte gjort det. När jag har bett honom sänka ljudet på TVn, då har han gjort det.

Vart tog min skrik- och vrålapa vägen?

Jag vet inte vad som hänt med honom under hans senaste pappavecka, och jag har inte bestämt mig än för om jag gillar den nya bättre än den gamla. Det känns lite som när Tigern i Nalle Puh slutade hoppa. Men det kanske inte blir så långvarigt.

Vi experimenterar med det nya runda bordet.
Om hur vi ska sitta. Vi provar nya platser varje dag.

I dag bestämde Ludde hur vi ska sitta, och det var inte bara något egofixerat impulsivt förslag. Nejdå, det var väldigt genomtänkt.

Jag skulle sitta mellan honom själv och Johanna, Johanna skulle sitta där hennes stol fick bäst plats, Markus skulle sitta mellan Johanna och Junie. Junie skulle sitta mellan sin pappa och Fredrik, och Tobbe fick alltså plats mellan Fredrik och Ludde.

Nu ikväll (nytt sätt att skriva) så skulle platserna invigas. Han hade dukat och förklarat hur vi skulle sitta. Men det blev inte riktigt så.

Ludde lät besticken ligga nere och gjorde sitt bästa för att se sårad och besviken ut.
Han vrålade inte ut vad som var fel, som han hade gjort för en vecka sedan.
På riktigt tjejmanér klippte han med de stora ögonen och försökte få mig att känna skuld och förstå hur djupt sårad han var. Till sist bytte han själv plats och satte sig bredvid mig, på en annan sida, åt upp sin mat och gick sen och la sig. Utan protest.

Vem knyckte min trotsiga och ickehänsynstagande femåring?