Det är soligt och jag drömde mig ett kort ögonblick bort till Köpenhamn,
ta tåget dit, hitta nåt bra ställe att sitta på och en god öl.
Men jag är ju sjuk och under den närmaste överblickbara tiden finns ingen tid för dylika utflykter, dessvärre.
Jag fick tillbaka frossan, Ludde stoppade om mig i soffan och klappade på mig och frågade regelbundet hur jag mår.
Han blir en bra man åt någon, i framtiden.
Johanna var på ett strålande humör,
kanske för att hon har fått så här snygga armband idag av sin kompis Josefine på förskolan.
Men bilderna berättar inte om hela eftermiddagen, för plötsligt började hon skrika, som i magontskrika, och skrek i en evighet.
Hon bajsade som om hon vore en hel oxe men fortsatte ändå skrika och var helt otröstlig.
Och jag blev helt slut.
Nu sover hon, tror jag.
Och jag känner mig nästan lika otröstlig efter denna eftermiddag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar