Sorgebrev

Jag är äntligen på väg hem från Göteborg, inte för att jag har något emot Göteborg.
Tvärtom.
Jag älskar den staden och den tar alltid emot mig så vänligt.
Staden, människorna får mig att känna som om just jag är önskad till Göteborg. Som om alla där väntat på mig. En snäll kvinna bjöd mig på en korv för att hon visste inte om den var riktigt varm. Och taxichauffören som släppte av oss vid centralstation hälsade oss välkomna tillbaka.

Han skulle för övrigt komma till Blekinge nästnästasommar. Han var på väg redan i fjol men kom då aldrig längre än till Kalmar. Varför han måste hoppa över den väntande sommaren och vänta tills nästnästa framgick aldrig.

Men efter tre bortanätter har jag nu grym hemlängtan.

Nu sitter jag på ett gammalt tåg.
Ett fint gammalt tåg
Jag visste inte ens att det fanns såna här fina gamla tåg längre i Sverige.

Det känns genuint och fint och lite högtidligt när det knirrar och knarrar sig fram.

Vi har fått rapporter om att Johanna är glad och har det bra.
Hon åker omkring i sin gåstol hos farföräldrarna i Jämjö och sägare Nan.
Farföräldrarna tror att hon hela tiden vill berätta att hon heter Johanna.
Så kanske det är.
Eller så frågar hon efter sin mamma
Eller efter den spelande mobilen med stjärnor som finns vid hennes säng, men nu är batterierna så dåliga så sångerna i dem låter som intro till en dålig skräckfilm

Jag pratade med Ludde i telefon, jag sa att jag längtade efter honom, han sa vi syns i morgon.
I morgon är det söndag, då kommer hela gänget igen.
Hela mitt brokiga och bråkiga gäng.

Jag läste i lokaltidningen på webben att det hänt en bilolycka hemmavid i natt.
Med en stulen bil.
Hjärtat frös till is och omedelbart ringde jag till Tobbe, han svarade, alltså lever han.
Jag tror inte att någon av mina söner umgås i kretsar som stjäler bilar men vet ju aldrig.

Sen ringde jag till Fredde, han svarade inte.
Hjälp.
Då ringde jag till hans pappa som försäkrade att han låg och sov i sin säng. Lovar du sa jag, har du sett honom med egna ögon.
Han försäkrade även detta men ännu har jag inte hört Fredriks levande röst.

Jag sitter på detta fina gamla tåg och läser Mia Skäringers "Dyngkåt och hur helig som helst".
Fast just nu pausar jag förstås och plockade fram datorn i stället, jag fick en gråtattack och det är oklädsamt på fina gamla tåg.

Någon gång måste jag lära mig hantera hur man skriver rätt tempus och konsekvent men tillsvidare får ni hålla tillgodo med mig inklusive mina språkliga defekter.

Jag har redan läst Mias blogg. Ändå får hennes avsnitt mig att gråta.

Och det jag läste nyss, som är ett sorgebrev till hennes döda far, det har jag dessutom hört henne läsa rakt upp och ned i TV-programmet Sommarpratarna.

Och hon grät inte en tår när hon läste.

Men jag gråter alltså ganska okontrollerat här på ett fint gammalt tåg på väg från Göteborg mot Emmaboda. Och min far lever ändå.

Karlskronas turisthef gick nyss förbi. Han undrar säkert vad jag bölar för.

Jag ska inte läsa mer på en stund.

Här tultar runt en liten knubblig lintott med en ostbåge i munnen här i vagnen. Han har uppenbart nyss lärt sig gå. Med nyfiken blick utforskar han tågvagnen och oss resenärer.

Jag ler mot honom och får blixtsnabbt ett leende tillbaka. Så enkelt.

Det är svårt att inte känna det där vanliga stinget i bröstet.

Johanna. Tänk om...

Jag koncentrerar istället mig på att irritera mig på baguetten från det gamala tågets Bistro. Baguette utan smör.

Det spelar mig ingen roll hur mycket god fyllning de stoppar i en baguette. Den blir ändå inte god utan smör.