Den här dagen so far

Jag mår bättre, men är hemma idag också.

Vi* har plockat undan, bäddat, satt på en maskin tvätt, dammsugit (har dock fortf inte använt Amandan), strukit och vikt tvätt (men inte så mycket), badat och ätit frukost.

*Vi, i det här fallet är jag och mina två yngsta barn, de två äldsta kommer jag nog aldrig mer att bada tillsammans med, i alla fall inte i badkaret. Kanske lika bra det.

I nämnd ordning.

För jag tänker alltid så här; tänk om det kommer någon, vilket är värst om jag inte har gjort...

Typiskt.

Det är andra dagen jag är hemma och jag är redan fast i mitt gamla hemmahelénesyndrom.

Jag har lämnat Johanna på förskolan, jo jag vet att man ska lära barnen att man inte får gå ut om man är hemma från dagmamma/förskola/skola/fritids/arbete... (och inget av det där passar egentligen in på mig) men de hade en tid bokad med logopeden som vi inte ville missa. Och det löste sig inte på något annat sätt än att jag fick skjutsa dit henne.

Jag ska för övrigt snart hämta henne igen.

Och då kan människor förfära sig över att jag är ute och kör bil och roar mig, men att jag inte är på dagens kommunstyrelsensammanträde. Fnys.

Johanna var så glad och mysig när vi badade.

Världens sötaste fötter har hon, har jag skrivit det?

Och när hon skrattar med hela ansiktet är hon som en värmande sol.

Som hon skrattade i badet, åt Luddes galenskaper och åt hela tillvaron tror jag.

Oj. Nu droppar det nånting ner på mina händer som är rött, det är blod, näsblod, världens fors, det verkar som att min näsa exploderat. Aj.