onsdag 31 mars 2010

Plötsligt händer det

Det där lilla extra som får den här mammans alla samlade tårar att smaka socker.
Det här rosa kortet kom i brevlådan i dag, i riktigt kuvert och med frimärke.
Det värmde mitt mammahjärta så att jag nästan brann upp.
Johanna har blivit bjuden på barnkalas, hos en riktig kompis, som en vanlig unge.
Åh vad glad jag är för det.
Det är inte för att någon förälder tycker synd om eller för att det ska bli rättvist.
Den lilla inbjudaren har själv valt Johanna, för att de är kompisar.
Bästaste Josefine. Du är en fin tjej!
En riktig kompis.
Kompis kan vara det finaste ordet som finns.

tisdag 30 mars 2010

Vi är så trötta på sjukdom

Mitt i en budgetöverläggning satt jag när de ringde från förskolan och sa att Johanna är sjuk.
Igen.

Hon hade brinnande feber, mycket snor och slem och var rätt risig faktiskt.

I kväll har hon hostat och gråtit och någon gång mitt emellan när Ludde har babblat har hon tappert försökt sig på ett leende.

Nu ligger hon i sin säng och rosslar och andas så tungt så tungt.

Snoret är verkligen... slem. Ja slem. Och det övergår mitt förstånd att det kan få plats så mycket slem i det där lilla huvudet.

Och stackars Johanna har ju inte riktigt kläm på hur man gör när man hostar så det liksom bara fortsätter rossla.

Jag ligger i rätt stort skuld till sömnbanken den senaste veckan så jag känner mig inte heller så alert. Och inte blev det bättre när jag läste om Johannas kompis.

Nu kommer jag inte att sova en blund.

Grattis Farmor!

I dag fyller min lilla Farmor massor av år.

Hon har levt ett långt och innehållsrikt liv, hon blev tidigt änka och har ändå varit en stark och god kraft som har lyckats hålla ihop släkten och se till så att det blev "folk" av oss alla.

Grattis på dagen Farmor!

Och tack för alla härliga stunder i ditt kök med våfflor, äppelpaj, värme och gemenskap!

måndag 29 mars 2010

Köksdans

Jag har varit hemma och virvlat runt med mina barn i en köksdans, inte alls ovanlig i vår familj.
Nu virvlar jag vidare, mycket svettigare men med ny energi, mot kommunfullmäktige...



Två av tre pojkar olumpade

När Tobias föddes, för snart tjugo år sedan, så var en av mina första tankar: Hjälp, ska denna underbara lilla gosse verkligen gegga omkring med vapen och göra lumpen.

Alltså jag tänkte en hel del annat också, bland annat finns det en bra historia om hur han fick just namnet Tobias (han skulle ju hetat Christoffer) men det får bli en annan gång.

När jag två år senare födde son nummer två roades jag av att jag hade tänkt det där om lumpen, och när Ludde föddes för fem år sedan steg minnet igen.

Tobias fick inte göra lumpen eftersom han hade eksem när han var liten. Bra så.

I dag var det dags för nästa lilla gosse, 188 cm lång, för mönstring. Ludde var stolt över att Fredrik kanske skulle bli militär.

Men inte heller Fredde får göra någon lump.
Anledningen till att han inte blev accepterad är inte särskilt vacker. Men hans kommentar var: Det var väl bra mamma, då fick jag användning av den händelsen också.
Anledningen har några år på nacken men är ännu inte mogen att beskrivas i denna blogg.

I dag har jag varit på Folktandvården två gånger.

Visst låter det fint med Folktandvården. Jag hoppas att de aldrig får för sig att byta namn.

Först var jag där med mig själv i morse, för en besiktning och städning av munnen.
Det gick bra och nu känns det rent och fint.

Två timmar senare var jag där igen med Ludde.
Han undrade om jag hade hunnit jobba något på den lilla stunden emellan.
Jodå svarade jag.
Hur många papper skrev du på då, undrade han.
Där ser man, det är hans bild av vad jag gör om dagarna, skriver på papper.
Hans tänder var fina och helt utan tandtroll så han lämnade stolen leende och med ännu en studsboll.

lördag 27 mars 2010

Sorgebrev

Jag är äntligen på väg hem från Göteborg, inte för att jag har något emot Göteborg.
Tvärtom.
Jag älskar den staden och den tar alltid emot mig så vänligt.
Staden, människorna får mig att känna som om just jag är önskad till Göteborg. Som om alla där väntat på mig. En snäll kvinna bjöd mig på en korv för att hon visste inte om den var riktigt varm. Och taxichauffören som släppte av oss vid centralstation hälsade oss välkomna tillbaka.

Han skulle för övrigt komma till Blekinge nästnästasommar. Han var på väg redan i fjol men kom då aldrig längre än till Kalmar. Varför han måste hoppa över den väntande sommaren och vänta tills nästnästa framgick aldrig.

Men efter tre bortanätter har jag nu grym hemlängtan.

Nu sitter jag på ett gammalt tåg.
Ett fint gammalt tåg
Jag visste inte ens att det fanns såna här fina gamla tåg längre i Sverige.

Det känns genuint och fint och lite högtidligt när det knirrar och knarrar sig fram.

Vi har fått rapporter om att Johanna är glad och har det bra.
Hon åker omkring i sin gåstol hos farföräldrarna i Jämjö och sägare Nan.
Farföräldrarna tror att hon hela tiden vill berätta att hon heter Johanna.
Så kanske det är.
Eller så frågar hon efter sin mamma
Eller efter den spelande mobilen med stjärnor som finns vid hennes säng, men nu är batterierna så dåliga så sångerna i dem låter som intro till en dålig skräckfilm

Jag pratade med Ludde i telefon, jag sa att jag längtade efter honom, han sa vi syns i morgon.
I morgon är det söndag, då kommer hela gänget igen.
Hela mitt brokiga och bråkiga gäng.

Jag läste i lokaltidningen på webben att det hänt en bilolycka hemmavid i natt.
Med en stulen bil.
Hjärtat frös till is och omedelbart ringde jag till Tobbe, han svarade, alltså lever han.
Jag tror inte att någon av mina söner umgås i kretsar som stjäler bilar men vet ju aldrig.

Sen ringde jag till Fredde, han svarade inte.
Hjälp.
Då ringde jag till hans pappa som försäkrade att han låg och sov i sin säng. Lovar du sa jag, har du sett honom med egna ögon.
Han försäkrade även detta men ännu har jag inte hört Fredriks levande röst.

Jag sitter på detta fina gamla tåg och läser Mia Skäringers "Dyngkåt och hur helig som helst".
Fast just nu pausar jag förstås och plockade fram datorn i stället, jag fick en gråtattack och det är oklädsamt på fina gamla tåg.

Någon gång måste jag lära mig hantera hur man skriver rätt tempus och konsekvent men tillsvidare får ni hålla tillgodo med mig inklusive mina språkliga defekter.

Jag har redan läst Mias blogg. Ändå får hennes avsnitt mig att gråta.

Och det jag läste nyss, som är ett sorgebrev till hennes döda far, det har jag dessutom hört henne läsa rakt upp och ned i TV-programmet Sommarpratarna.

Och hon grät inte en tår när hon läste.

Men jag gråter alltså ganska okontrollerat här på ett fint gammalt tåg på väg från Göteborg mot Emmaboda. Och min far lever ändå.

Karlskronas turisthef gick nyss förbi. Han undrar säkert vad jag bölar för.

Jag ska inte läsa mer på en stund.

Här tultar runt en liten knubblig lintott med en ostbåge i munnen här i vagnen. Han har uppenbart nyss lärt sig gå. Med nyfiken blick utforskar han tågvagnen och oss resenärer.

Jag ler mot honom och får blixtsnabbt ett leende tillbaka. Så enkelt.

Det är svårt att inte känna det där vanliga stinget i bröstet.

Johanna. Tänk om...

Jag koncentrerar istället mig på att irritera mig på baguetten från det gamala tågets Bistro. Baguette utan smör.

Det spelar mig ingen roll hur mycket god fyllning de stoppar i en baguette. Den blir ändå inte god utan smör.


Frågestund

Jag sitter fortfarande i Göteborg och nu längtar jag hem. Jag saknar mitt hem och mina barn och mina morgontidningar.

Här får man hålla tillgodo med de tidningar som läggs fram, Svenska Dagbladet, GT och DN och andra ordrika tidningar med många bilagor. De tar tid att läsa. Och de gör mig så himla förvirrad.

Jag läser exempelvis om Bjästa. Om prästen och pojken och flickan och de olika föräldraparen och studenterna... och jag konstaterar att man inte kan ta ställning så enkelt, inte utan ett långt resonemang.

Och så läser jag om Thomas Quick och hela frukostmatsalen och min tillvaro blev omtumlad. Sen fastnade liksom allt i halsen. Nu vet jag inte längre vem jag ska ha som monster. Någon måste ju vara monster. Eller hur?

Jag läste texten i dag i DN men den finns publicerad på nätet sedan ett äldre datum, här i Nerikes Allehanda (och nu som först har jag lärt mig hur man uttalar Nerike).

Det finns mycket att fundera på. Tänk om det varit min morbror Sture, eller farbror Dinne. Eller tänk om det varit min sjuttonåring som våldtagit. Folkdomstolen är hård. Särskilt i små städer.

Det finns mycket att fundera över som man hinner här i Göteborg. Hur många skattesänkningar har genomförts den här mandatperioden egentligen, är det fjärde på väg eller det femte? Har alla apotek blivit privatägda? Apoteket i Sölvesborg har ny skylt, är det privatägt nu? Jag läste nyss i en av alla de där bilagorna om Johan Mjällby och funderade över om någon heter Sölvesborg i efternamn, kan man det förresten?

Hur är det med prefabricerade pannkakor, hur görs de och var och hur lång hållbarhet har de, kan man värma och kyla dem om igen? Hur går det för Berlusconi, hans stöd verkar minska, och hur länge ska människan fortsätta, han är ju ändå 73 nu? Själv påstår han att han är historians mest trakasserade person.

Obama har jag också hunnit fundera en hel del över. Utan att vara särskilt insatt i den Amerikanska politiken så har jag såklart följt debatten om sjukvårdsreformen. Jag oroade mig över att Obama skulle lida nederlag i frågan och gladdes när han fick igenom den. Men innebär det att Amerikanarna får ett litet bättre samhälle? Går det på rätt håll nu?

Ja det finns mycket att fundera över.

torsdag 25 mars 2010

Utsikt från mitt fönster



Borta

En blogg som inte uppdateras dagligen är en dålig blogg.

Ursäkta!

Jag har helt enkelt haft så mycket att göra och inte funnit så mycket att skriva om så detta krypin har blivit lite undanskuffat, min ni kan ju alltid följa mina göromål här istället: www.s-info.se/helenebjorklund men ur ett annat perspektiv.

Nu är jag i Göteborg, i ett litet rött rum, utan vacker utsikt. Jag är här för att gå på Turistmässa men jag har så himla många andra arbetsuppgifter så jag kommer aldrig ur det här lilla rummet.

Min hemlängtan är svår. Det är den alltid. Jag är inte bra på att vara borta.

I natt snurrade jag i en främmande säng med en ovanlig kudde och frammanade doften av Johanna, hennes sovande ljud i en säng nära mig, hennes svettiga huvud där det röda håret lockar sig och små kringlor klistrar sig mot huden.

Det blir ändå inte enklare att somna.

Jag tycker det är dumt helt enkelt, att hon är där, och jag är här.
Men så är det just nu i alla fall.

Och nu måste jag jobba vidare så att jag kommer ur det här rummet...

söndag 14 mars 2010

Made in Sölvesborg




Jag kan inte låta bli att puffa för det här

I år passar vi i Sölvesborg på att använda två av våra starka varumärke;
MAIF och SWEDEN ROCK, ännu mer än vanligt.

Vårt pigga informationskontor har tagit fram ett nytt marknadsföringskoncept:

Made in Sölvesborg!

Konceptet Made in Sölvesborg! bygger på mystiken kring att en så liten kommun som Sölvesborg producerar så bra fotbollsspelare samtidigt som vi är hemvist för Sveriges största festival. I Sölvesborg får man stål i modersmjölken och har fotbollen i blodet...

Hur kommer detta sig? Är det kanske något i vattnet?

Det är det ingen som vet, men ett är säkert.
Här i Sölvesborg vet vi verkligen hur livet både ska rockas och rullas.



AIK-MAIF, 0-0

OJ va spännande det var med AIK-MAIF på Råsunda,
fast hemma i soffan.


Jag tycker förstås att MAIF var bättre än AIK och förtjänade att vinna!

Bingo

Fem av fem barn...

Snart

Snart kan Johanna sitta själv och leka!


Egentligen kan hon faktiskt redan,
men hon tycker det är så fasligt roligt att kasta sig bakåt så att det kittlar i magen.

Tack Lotta!

Tack snälla Lotta Granne för denna fina bil!




lördag 13 mars 2010

Jo

JAG tyckte i alla fall att rätt låt vann...

Om Melodifestivalen

Vid vår TV på Bökmansgatan så röstar vi så här i Melodifestivalen:

Person 1:
1:a Anna Bergendahl
2:a Andreas Johnson
3:a Pernilla Wahlgren
Sist Ola

Person 2:
1:a Peter Jöback
2:a Pernilla Wahlgren
3:a Andreas Johnson
Sist Darin

Person 3:
1:a Eric Saade
2:a Peter Jöback
3:a Salem Al Fakir
Sist Ola

Person 4:
1:a Pernilla Wahlgren
2:a Anna Bergendahl
3:a Jessica Andersson
Sist Darin

Person 5:
1:a Eric Saade
2:a Pernilla Wahlgren
3:a Peter Jöback
Sist Andreas Johnson

Knivaren

Ludde FÅR använda vass kniv
"-Kan du ta kort på mig"

Toadörren ständigt på glänt...


Begränsad frukost

i Kräkhuset


Snart Bingo

Nu kräker Tobbe också, fyra av fem barn alltså.
De flesta i det här huset är sjuka så det blev inte mycket bjudkalas på Johannas födelsedag.

Men hon blev såklart ordentligt uppvaktad ändå!


Först, födelsedagssång för vår egen tvååring som sover upp och ned som Pippi!


Febrig Johanna var måttligt intresserad av presenterna





Några modiga vågade komma trots magsjuka,
Mats och Siw fastnade inte på bild men TACK för de finfina kläderna!

Tårta måste man ha på kalas, kolla in den här läckerbiten!
Jo, den guldiga lilla skylten vittnar om att den inte är hembakad



Annelie, Mats och Magda överlämnade en Sigge, en långbent hund med halsduk. Perfekt!
Våra gäster blir underhållna av diverse musiktävlingar.


fredag 12 mars 2010

Grattis Johanna!


Grattis Pessan på födelsedagen!


Snart kommer vi med flagga, presenter, sång och välling.
Men först måste vi sova lite.

De första två åren i bilder...

torsdag 11 mars 2010

Motorcykeljackan

Ludde har fått skinnjacka.
Han älskar den och vill sova med den om natten.

Han kallar den motorcykeljackan.

Pizzakväll på en torsdag

Så här glad blir Johanna när vi har pizzakväll på en torsdag!



Inställt kalas

Det kräks i omgångar här hemma.

Och hon, den lilla fågelungen med spindelben, hon som behöver varje gram fyller faktiskt TVÅ år i morgon.


Och ni som hade tänkt komma hit och gratulera henne på lördag och smaska tårta och sjunga Singstars och sånt: Kalaset är inställt.


Ludde har kräkts hela natten och nu ligger han och sover i hög feber.


Suck.



Förresten, har jag berättat att vårt trappräcke nu är silvermetallic!?

tisdag 9 mars 2010

Om aftonen

Usch det har varit en rysare här sen sist.

Först hängde Johanna som i en snara i sin matstol och ljuden hon utstötte kommer jag att drömma mardrömmar om i en evighet. Hon var vit och blå och ögonen ut och in, innan jag fick bort henne.

Det kommer att dröja tills jag vågar sätta henne i den stolen igen.

Sen har det vart en massa annat skit också som typ stavas K R Ä K men det får vi återkomma till när jag orkar.

Nu är jag glad att hon andas och är.

En fin sång. Bara för det.






Förresten, tack alla ni som lämnar små avtryck här bland kommentarerna. Det tycker jag om. Skriv gärna igen, det värmer.

En kopp kaffe tack



Det är soligt och jag drömde mig ett kort ögonblick bort till Köpenhamn,
ta tåget dit, hitta nåt bra ställe att sitta på och en god öl.
Men jag är ju sjuk och under den närmaste överblickbara tiden finns ingen tid för dylika utflykter, dessvärre.
Jag fick tillbaka frossan, Ludde stoppade om mig i soffan och klappade på mig och frågade regelbundet hur jag mår.
Han blir en bra man åt någon, i framtiden.
Johanna var på ett strålande humör,
kanske för att hon har fått så här snygga armband idag av sin kompis Josefine på förskolan.
Men bilderna berättar inte om hela eftermiddagen, för plötsligt började hon skrika, som i magontskrika, och skrek i en evighet.
Hon bajsade som om hon vore en hel oxe men fortsatte ändå skrika och var helt otröstlig.
Och jag blev helt slut.
Nu sover hon, tror jag.
Och jag känner mig nästan lika otröstlig efter denna eftermiddag.

Den här dagen so far




Jag mår bättre, men är hemma idag också.

Vi* har plockat undan, bäddat, satt på en maskin tvätt, dammsugit (har dock fortf inte använt Amandan), strukit och vikt tvätt (men inte så mycket), badat och ätit frukost.

*Vi, i det här fallet är jag och mina två yngsta barn, de två äldsta kommer jag nog aldrig mer att bada tillsammans med, i alla fall inte i badkaret. Kanske lika bra det.

I nämnd ordning.
För jag tänker alltid så här; tänk om det kommer någon, vilket är värst om jag inte har gjort...
Typiskt.

Det är andra dagen jag är hemma och jag är redan fast i mitt gamla hemmahelénesyndrom.

Jag har lämnat Johanna på förskolan, jo jag vet att man ska lära barnen att man inte får gå ut om man är hemma från dagmamma/förskola/skola/fritids/arbete... (och inget av det där passar egentligen in på mig) men de hade en tid bokad med logopeden som vi inte ville missa. Och det löste sig inte på något annat sätt än att jag fick skjutsa dit henne.

Jag ska för övrigt snart hämta henne igen.

Och då kan människor förfära sig över att jag är ute och kör bil och roar mig, men att jag inte är på dagens kommunstyrelsensammanträde. Fnys.

Johanna var så glad och mysig när vi badade.
Världens sötaste fötter har hon, har jag skrivit det?
Och när hon skrattar med hela ansiktet är hon som en värmande sol.
Som hon skrattade i badet, åt Luddes galenskaper och åt hela tillvaron tror jag.

Oj. Nu droppar det nånting ner på mina händer som är rött, det är blod, näsblod, världens fors, det verkar som att min näsa exploderat. Aj.

Har ni någonsin sett nån sötare



måndag 8 mars 2010

Vem knyckte skrikapan?

Efter en hel dag på ryggläge i soffan så känner jag mig mycket friskare än i morse. Med undantag för liggsårsvarning. Och jag har fått höra, åtminstone av en person, att jag är saknad.

Jag har inte ens provat den nya Amandan, som Tobbe valde i ljusgrön variant. Jag tror inte ens att jag hållt i den. Men Ludde har använt den desto mer.

Vi åt middag i kväll, det första jag äter, och magen gick bananas innan jag ens hann skriva ordet middag här i detta inlägg. Suck. Jag stannar hemma i morgon med, för omgivningens skull.
Ingen blir glad över att få hem maginfluensabaciller.

Johanna har varit så söt idag.
Jag tror jag börjar skriva idag igen... istället för i dag, kanske.
Hon har haft på sig en underbar liten pikéklänning som hon fick av släktingar när hon föddes, eller om det var när hon fyllde ett. Nu fyller hon snart två.
Hon har varit glad också, och ätit med sked, det finns det bildbevis på.

Och Ludde, han är sig inte alls lik.
När jag har sagt att han inte får äta av smågodiset som står på bordet, då har han inte gjort det. När jag har bett honom sänka ljudet på TVn, då har han gjort det.

Vart tog min skrik- och vrålapa vägen?

Jag vet inte vad som hänt med honom under hans senaste pappavecka, och jag har inte bestämt mig än för om jag gillar den nya bättre än den gamla. Det känns lite som när Tigern i Nalle Puh slutade hoppa. Men det kanske inte blir så långvarigt.

Vi experimenterar med det nya runda bordet.
Om hur vi ska sitta. Vi provar nya platser varje dag.

I dag bestämde Ludde hur vi ska sitta, och det var inte bara något egofixerat impulsivt förslag. Nejdå, det var väldigt genomtänkt.

Jag skulle sitta mellan honom själv och Johanna, Johanna skulle sitta där hennes stol fick bäst plats, Markus skulle sitta mellan Johanna och Junie. Junie skulle sitta mellan sin pappa och Fredrik, och Tobbe fick alltså plats mellan Fredrik och Ludde.

Nu ikväll (nytt sätt att skriva) så skulle platserna invigas. Han hade dukat och förklarat hur vi skulle sitta. Men det blev inte riktigt så.

Ludde lät besticken ligga nere och gjorde sitt bästa för att se sårad och besviken ut.
Han vrålade inte ut vad som var fel, som han hade gjort för en vecka sedan.
På riktigt tjejmanér klippte han med de stora ögonen och försökte få mig att känna skuld och förstå hur djupt sårad han var. Till sist bytte han själv plats och satte sig bredvid mig, på en annan sida, åt upp sin mat och gick sen och la sig. Utan protest.

Vem knyckte min trotsiga och ickehänsynstagande femåring?

Fantastiska Amanda

Skrev jag verkligen inte om att min nya handdammsugare, Amanda, har inbyggd belysning.
Så nu kan jag gå upp mitt i natten och dammsuga exempelvis trappan, utan att tända taklampan.

Fantastiskt.

Kvinnopresent




Hur kunde jag komma på att jag måste ha en Amanda, just i dag?
Nåja. Nu har jag en.

Och den är köpt lokalt,
trots att det kostade mig trehundra kronor extra plus att man inte kan välja färg.

Men jag är nöjd.

Nu dammsuger Ludde och ljudet gör mig och mitt feberhuvud helt galna.
Nu måste jag vila.

Internationella kvinnodagen

I lördags hade vi en trevlig fest här.
På natten blev jag magsjuk, jo jag inser att det är lätt att misstänka mat eller dryck som bov i dramat. Men så är det inte.

Jag blev sjuk, fick feberfrossa och trodde jag närmade mig mitt sista andetag.
Blev tvungen att tigga om värme, trots att jag inte borde.
Sorry till gästerna, ni blir säkert också magsjuka, men det var inte med flit...

I går var jag stilla under täcket och grät floder och tyckte synd om mig själv.

Det var söndag och Luddedag.
Ludde kom och Johanna blev glad.

Åtminstone ser det ut som Ludde.
Men jag känner inte igenom honom, han är dämpad och stillsam och använder vuxenord.
I går gick han in och klädde av sig och la sig i sin säng, kvart i åtta,
och ropade och frågade om jag kunde läsa saga.
Allt det där UTAN att jag sagt ett ord om läggdags.
Idag har jag hört honom använda ord som; imponerad, obekväm.... och just det ordet i följande sammanhang:

Det var en massa otäcka matrester i vasken som jag spolade bort, det såg verkligen äckligt ut. Då säger Ludde; När jag ser det så känns det obekvämt i mig.

Så lillgammalt, inga förstärkningsord, inga svärord, inget Ludde.
Nån liten farbror som flyttat in i honom?

Idag är det internationella kvinnodagen, hur har ni firat den?
Har ni åtminstone fått känna er vackra, stolta och intelligenta?

Jag har febertårar på kinderna och huvudet bultar för varje andetag jag tar.
Men hur tror ni att jag firat internationella kvinnodagen?

Jag har städat, dammsugit, torkat golv, tvättat, strukit.... sånt som kvinnor gjort i alla tider.
Det är sånt som vi duktiga flickor gör.
Presterar

Och när min äldste son hörde av sig och undra hur det var så önskade jag mig...
en handdammsugare. Jag kallar den Amanda.

En handdammsugare fick jag.
Mycket symbolvärde i det.
På internationella kvinnodagen.

En salt droppe vatten

En salt tår fastnade på kinden
strax under ögat
den stannade kvar och blev som ett förstoringsglas
jag såg allting så mycket större genom den lilla salta tåren

Till sist gav den sig iväg
den dröjde sig kvar en lång stund vid käken
jag kände mig oförmögen att stoppa den
men ville egentligen inte släppa taget om tåren som lät mig se allting så stort
Den tog sats över käkbenet
och rann snabbt nedför halsen och in
under t-shirten

Efter en stund kände jag den inte alls längre
och då var stunden borta.

Mamma har fel

Mamma brukar säga att jag inte kan äta med sked, men hon har så himla fel!

Mamma borde vara hemma lite oftare och mata mig.

Se så duktig jag är!


video

Nu

har maginfluensan hittat matte i det här huset

lördag 6 mars 2010

Att älska dig

Johanna är så glad i dag!

Jag önskar ni kunde se hur hon dansar i sin gåstol till denna låt, ingen kamera gör någon rättvisa åt det hon utstrålar, så ni får helt enkelt bara föreställa er.

Volymen ska vara hög!

Nöjda medborgare i Sölvesborg

Så här nöjda är vi i Sölvesborg:





Jag har varit tidigt i Stadshuset och "jobbat".
Nu är jag hemma och som vanligt stressad.

Hit ska komma gäster i kväll, jag hinner inte städa men jag hoppas inte de bryr sig om det.
God mat ska de förhoppningsvis få och lite stimulerande underhållning...

Nu måste jag ändå fixa minst en maskin tvätt och sen bada och fixa till mig därefter är det nämligen dags att bege sig till Nogersund och träffa yrkesfiskarna på deras årsmöte.

fredag 5 mars 2010

Titta på mig!


Så här lycklig blev johanna när hon fick visa kompisarna på kanehall sin gåstol.

Frisk igen

Det är längesen jag såg Johanna så glad och pigg som i gårkväll.

Först var vi på After Work med vänner, där blev hon väl omhändertagen.

När vi kom hem var det dags för henne att sova men det ville hon absolut inte,
hon ropade och ropade från sin säng tills jag gav med mig och tog upp henne.
Sen skrattade hon hela tiden.

Jag har glömt att hon kunde vara så glad.
Hon har varit så sjuk och hängig den här veckan så det är knappt att vi sett ett leende.

Nu är hon i alla fall pigg och glad igen så i dag ska hon till förskolan!

torsdag 4 mars 2010

Frisk igen!

I dag betraktar vi Johanna som frisk.

Men det är hennes lediga dag så hon får ändå vara hemma.

Jag tror att hon längtar efter sina kompisar på förskolan,
jag tror att det är tråkigt att bara gå här hemma med sin gamla vanliga pappa.



Nu ska hon i alla fall få följa med samma pappa till tandläkaren och i eftermiddag ska de bada på habiliteringen.

Jag ska på miljökonferens.


Den här låten tröttnar jag aldrig på, därför vill jag lyssna nu

onsdag 3 mars 2010

En historia om bord

Det här blogginlägget kommer uteslutande att handla om bord, matbord.

Om det här bordet kunde tala så hade det avslöjat en hel del, det är jag övertygad om.
Det är ett vitt ekbord. En gång fanns det sex stycken vita ekstolar till men de har flyttat till Ronneby.



Min exman köpte det ihop med sin extjej (alltså tjejen han var ihop med före mig, för ungefär tjugo år sen).
Då fanns det fyra vita ekstolar till.

Sen fick jag liksom gifta in mig i bordets historia. En dag sprang jag på två likadana vita ekstolar (herreje det här blogginlägget skulle ju handla om bord - inte stolar) och köpte hem dem, så hade vi då sex likadana stolar.

Bordsmöblemanget stod i vårt dåvarande finrum och användes vid kalas och fester (och de var en hel del).

Efter en del år bytte vi boende och då blev finbordet till köksbord, familjen utökades och stolarna kom till användning.

Sen skiljde jag mig från mannen, men inte från bordet (och inte heller från stolarna).

Stolarna, (och de får egentligen inte vara med i detta blogginlägg) var rätt trasiga och slitna så för ett tag sen så sålde jag dem till en man i Ronneby som hade ett likadant möblemang. Det var väl bra, då fick de liksom tillhöra en riktig familj. Här blev de satta på undantag när vi köpte nya och hamnade i pannrummet.

Familjen utökades ytterligare (Markus, Junie och Johanna) och bordet var perfekt på många sätt. Det var liksom bara till att i med ytterligare en skiva så vips kunde vi sitta åtta personer (vi är sju). Om vi använder gavlarna så kan vi sitta tio. (Men då behöver vi fler stolar.)

Med det stora fantastiska bordet så hamnar man rätt långt ifrån varandra och ingen vill sitta på änden.

Så föddes drömmen om ett tajtare borde. Ett kvadratiskt eller ett runt.

En dag på facebook så stötte jag ihop med en av mina gamla bästisar Joanna (Jösses, det är säkert 25 år sen). Hon hade ett fotoalbum upplagt, jag snokade såklart där och såg ett stort runt bord. När vi började "prata" med varandra så undrade jag skämtsamt om de ville sälja sitt snygga runda bord.

Hon svarade att det var nedmonterat och placerat i källaren och väntade på ny ägare. Det skulle ut på Blocket.

Ojdå. Här gällde det att agera snabbt.

Och här... ungefär, börjar berättelsen om hur ett nytt bord kom till mitt liv och hur jag upplever separationen från mitt gamla bord. Som jag alltså ärvt av min gamla mans gamla tjej.

Sagt och gjort. Vi åkte till Kivik och Vitaby där min gamla bästis Joanna numera bor.
Fy fan vad jag är avundsjuk för att hon bor där...

Tror ni att vi också körde en liten runda förbi Uffe Lundell???
Svar JA.

Men han bjöd inte på kaffe i dag heller



Kaffe (och äppelpaj) fick vi däremot på Brösarps gästgiveri och naturligtvis...
den sedvanliga äggakakan med knaperstekt fläsk.





Det var vackert på Österlen i dag:





Det var jättekul att träffa Joanna igen efter så många år, och så mycket vi egentligen har att uppdatera oss på, men det behövs ju inte när vi båda bloggar och har facebook.
Man vet liksom rätt mycket om varandra ändå. Men inte allt.
Så jag hoppas vi ses snart igen!

Vi hämtade bordet och körde hem till Sölvesborg igen.

Hela familjen fick hjälpa till att skruva



När det blev dags att vända bordet fick vi gå ut och hämta två grannar som kunde hjälpa oss.


Bordet är hur snyggt som helst.
Men HJÄLP va stort.

TVÅ METER.




Vi känner oss skitlöjliga när vi sitter mittemot.
Det går inte att nå in mot mitten.

Ludde kom bärandes på ett spel och tittade frågande på bordet,
hur spelar man spel vid ett sånt här bord,
där alla inte når?

Syftet vi hade med ett nytt lite tajtare bord där alla sitter närmare har vi alltså inte uppnått. Men vi tycker om det ändå.



Det andra ärvda bordet står kvar intill, det känner säkert stor sorg över att vara ratat.
Men Tobbe har lovat att förbarma sig, så nu får han ärva det vidare, och sen kanske hans tjej tar över...

Fortsättning följer













































Invigning av Kanehalls förskola

Johanna var ännu piggare i dag, men vi valde ändå att hålla henne hemma från förskolan.
Det ångrar jag lite nu.

I dag har det nämligen varit invigning av vår nya fina förskola (som vi haft så mycket politiskt bråk om).

Johanna hade gillat att vara där...


Ordmoln februari 2010

Ordmoln februari 2010

Wordle: Ordmoln februari 2010

måndag 1 mars 2010

TrappmålarTobbe

Johanna fick vara hemma från dagis i dag.
Hon har ingen feber längre men är slö och gnällig.

Det blir en hemmadag i morgon också.


Tobbe har tagit sig an vår trappa,
den omvandlas sakta men säkert från tråkig furutrapp till lackad vit.

Kväll efter kväll ligger han där i trappen och penslar.

Han är duktig!

Och visst blir det fint!?










Nu vill vi förstås ha en ny fin ledstång också...