Vi var på Barnkliniken
Johanna gick inte upp särskilt bra i vikt.
Fan med.
Jag ammade henne hela tiden, tyckte jag, men kände på mig att hon inte sög så bra.
Den elaka barnläkaren ville att hon skulle sondmatas.
Det är inte alls ovanligt när det blir så här, sa hon.
Vi måste förstås lägga in henne några nätter och en av er får stanna kvar.
Jag bröt nästan ihop.
Jag som vanligtvis är stark och självständig.
Jag som levt ensam och fostrat barn ensam och klarat mig ypperligt själv.
Själv.
Nu kunde jag inte tänka mig att sova själv.
Själv med Johanna.
Utan M.
Utan Ms värme tätt intill.
Jag vädjade om nåd.
Ge oss ett par dygn.
Ge oss lite tid så ska vi se till så att hon växer. Vår lilla tjej.
Vi fick två dagar på oss.
Jag bestämde mig för att ge upp amningen.
Vi köpte bröstmjölksersättning och skaffade en särskild nappflaska.
Jag hade läst om den på internet och hoppades mycket på den.
Det gick att klämma på nappen så att mjölken rann in i munnen på Johanna, då skulle hon inte behöva suga så mycket och så hårt själv.
Den heter Habermanflaska och jag kan verkligen rekommendera den till alla som har bebisar som inte orkar suga i sig maten så länge själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar