Johanna och jag är för tillfället hemma själv.
En liten stund till.
Vi har det bra. Vi diskuterar saker som är viktigt att prata om.
Hon lyssnar uppmärksamt på mina formuleringar och fyller i där det behövs.
För en stund sedan, alldeles nyss faktiskt, vid blöjbytet, krävde hon att jag skulle sjunga.
Jag sjöng: -En kulen natt natt natt, min båt jag styrde.... och så avslutade jag som man bör ...en fisk jag såg och det var DU!
Och just vid det där "det var DU" då tar jag hennes hand i min hand och använder den för att peta henne i magen.
Det där har vi gjort hundratals gånger.
Så fort ögonblicket är över blir hon arg.
Jättearg. Hon vill mer.
Hon blir röd i ansiktet av vrede och tar min hand och tvingar den att ta hennes och göra så igen. Och då, precis då "det var DU" då är det kul. Då kiknar hon av skratt.
Och ögonblicket efter - rosenrasande igen.
Alltså... ärligt talat, så snabbt kan inte humöret skifta, i alla fall inte tio gånger i följd.
Vilken känsla var nu den rätta och genuina; ilskan eller glädjen?
Nu är hon upptagen med något helt annat.
Och jag ska koka röda korvar och sätta fram sånt som behöver sättas fram när man ska se fotboll på TV.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar