Jag försöker vara lycklig och tacksam.
Vad det nu är. Lycklig.
Jag och en tidigare arbetskamrat ägnade en hel termin åt att reda ut begreppet lycka. Vi kom aldrig i mål. Jag vet fortfarande inte.
Tacksam känner jag till. Jag är tacksam för allt jag har, för alla mina friska barn och vårt välstånd och alla skratt som ändå produceras i det här huset.
Jag är tacksam för Johannas framsteg, hon är så duktig och alltid glad och tålmodig.
Men ibland när jag tittar på henne, eller tänker på henne, så kommer allt över mig. Hur det kunde ha varit.
Hon kunde ha varit en tvååring som dansade och sjöng för mig i kväll, eller som busade med sina syskons leksaker. En som rev sönder deras teckningar. Hon kunde varit en nyfiken tvååring som hällde ut mitt nagellack på det nya badrumsgolvet, eller en som ville käka diskmaskinstabletter. Som skrek och bråkade "kan själv".
Och om jag hade haft den erfarenheten som jag har nu, så skulle jag enbart varit tacksam för de där bråken.
Ja, jag känner mig lite skör just nu. Men det får ta plats i en annan blogg.
Jag jobbar för mycket, och det är inte helt lätt med logistiken i den här familjen, och ändå... så har Johannas liv bara börjat.
Masarinmamman har ett inlägg som handlar om tiden som går åt för våra särskilda barn.
Man blir trött bara av att bli påmind.
4 kommentarer:
Tack för att du låter oss följa din vardag med din dotter och dina tankar. Vi är många som beundrar dig för din öppenhet, ditt mod och allt det du gör. Du är helt enkelt fantastisk.
Tårarna rinner ner för min kind när jag högt för mig själv läser ditt inlägg. Jag kan nog inte sätta mig in hur du känner, men i det du skriver finns ändå KÄRLEKEN till Johanna. Hon är så fin på de bilder du visar och även om jag inte känner dig förstår jag att hon får hela familjens kärlek och stöd.
Tack för det vilka ni än är, även en "duktig flicka" blir glad av uppmuntran och beröm. Tack.
Jag gillar oxå att följa dig och din familj och sättet du skriver på öppet och ärligt.
Skicka en kommentar