Kamerna är fortfarande försvunnen och nu tänker jag köpa en ny.
Mina små har haft Luciafirande i dag.
Båda två. På varsitt ställe.
Båda var fina tomtar.
Jag var med Ludde hos dagbarnvårdarna och M var med Johanna vid förskolan.
Ludde sjöng fina sånger, dansade, lekte, fikade och träffade tomten.
Han har funderat på en sak i flera dagar och nu fick han äntligen chansen att fråga tomten hur man kommer till de olika husen när det inte finns någon snö för släden.
Han verkade både snopen och lite besviken när tomten svarade, "Jag kör bil".
Det går lätt och självklart för Ludde. Allt det där är självklart för de flesta barn och föräldrar.
Johanna kan inte sjunga sånger, inte trippa fint i ett Luciatåg, inte leka med barnen eller dansa. Hon bara hänger med.
Vi vet inte vad hon tänker och känner.
Vi vet inte om hon känner sig utanför.
Ibland blir allt så tydligt.
Och ni behöver inte tro att jag är bitter på andra ljuvliga små som kan allt det där, eller på deras föräldrar.
Och jag behöver inte medlidande eller hurtiga tillrop om hur bra allting kommer att gå.
Eller råd om hur jag borde vara från människor som inte vet hur jag tänker.
Jag vill bara tillåta mig, ibland, att få känna sorg över spruckna drömmar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar