Så här skrev jag för exakt ett år sedan.
Och för er som inte varit med från början kan jag då förtydliga att vi kallade bebisen i magen för Assar, när Johanna låg därinne och bubblade runt.
Det känns inte lika jävligt i dag. Bara ibland.
I går pratade vi mycket här hemma om hur det känns, och när det känns, och vi försökte oss också på lite varför-det känns. Vi undrade om Johanna någonsin är lika glad på sin förskola som hon är här hemma. Om hon blivit så trygg där.
I morse fick jag svar.
När jag lämnade Johanna kom samtidigt en av de femåriga pojkarna, han var högljudd och glad. Johannas ansikte sprack upp och hon struntade helt i sin mamma och skrattade så fint tillsammans med sin kompis.
Det var gott!
Grattis Assar på namnsdagen, jag har slutat drömma om dig, du finns knappt alls längre i vår familj. Bara som en diffus skugga ibland när jag tittar på ultraljudsbilder. Men det gör jag nästan aldrig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar