Jag minns precis, varenda detalj, i från när jag såg Johanna första gången.
Hon slipprade ut och upp på magen, som en sprattlande fisk, låg vid min navel, fastbunden vid mig och moderkakan med sin navelsträng.
Jag tittade nedåt och såg två stora undrande ögon.
Den där blicken har jag sett så många gånger sedan dess.
Vi har haft en bra helg, Johanna har känts mig så nära.
Hon är glad, nöjd, harmonisk och trygg.
En mor borde kanske inte begära mer än så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar