Glass går lite bättre än potatis

I dag har logopeden från habiliteringen varit här.

Det går fortfarande inte så bra för Johanna att äta med sked.
Glass går lite bättre än potatis.
Chokladpudding går lite bättre än gröt.

Men sammanfattningsvis så går det dåligt.

Vi har fått en massa övningar vi ska göra runt hennes mun, med hennes käke och läppar.
Det går väl sådär... ärligt talat.

Trots allt... Johanna har varit som ett solsken hela dagen (och kvällen). Skönt. Nu är hon sig själv igen efter förkylning, feber och hosta.

En ny period verkar smyga sig in i hennes, och för all del VÅRA liv. Hon vill inte lämnas i sin säng om kvällen för att sova.

I elva månader har hon inte sagt ett pip. Vi har lagt henne när vi tycker det är lagom. Hon har antingen sovit redan, eller somnat in efter att legat stilla en stund och tittat sig omkring.

Nu blir hon arg. Även om hon sover djupt och skönt i min famn, så fort jag lägger henne i sängen så vaknar hon och blir arg. Och kanske lite ledsen.

Och vi kan inte bestämma oss för om det är bra eller dåligt.
Dåligt för oss.
Men bra. Bra att hon säger i från, att hon gör sin röst hörd. Att hon inte bara är nöjd. Det är bra.

Här är en som aldrig var nöjd. Som ville mer som ville göra bättre.
Olof Palmes tal från 1965, mer än FYRTIO år sedan.
Ändå är det fortfarande inte självklart för alla.

Kampen för mänskliga rättigheter måste fortsätta varje dag.
För våra barn. Och för våra morföräldrar.
För varje människas rättigheter.
Varje dag.