Godnatt mina barn

Ludde kan inte sova. Det är fel säng. Det är ensamt. Det är för ljust. Det är för mörkt. Han är inte trött. Han är jättetrött. Han är kissnödig. Han måste berätta något. Han vill höra saga igen...

Vi har läst Örnis bilar. Jag vet inte hur många gånger vi har läst den boken sedan han fick den av sin snälla fadder Bettan. Han kan den utantill.

Johanna är vaken. Det är orättvist tycker Ludde. Likaså tycker han det är orättvist att de vuxna får sova tillsammans. En synpunkt jag för övrigt fått höra av mina äldre pojkar tidigare år. Det är inte lätt att vara fyra år, världen är stor och frågorna många. I dag funderade Ludde hur brev kommer fram och hur brevbäraren kan hitta till morfar om han skriver ett brev. Och så undrade han om brevbäraren kan läsa.

Johanna var hos öronläkaren i går. Mätinstrumenten visade även denna gång på noll i resultat. Det vill säga, enligt tekniken så hör hon inte ett skvatt. Den här mätutrustningen har givit samma resultat, NOLL, varenda gång utom en. Och det är åtskilliga gånger redan som hennes hörsel har testats. En gång kom det någon mirakelsignal ur den där manicken som visade att hon har hörsel på ett öra.

Nu är jag ändå inte särskilt orolig. Vad den där utrustningen än ger för signal så har vi det bästa beviset i Johanna själv. Hon hör. Jag vet inte hur bra eller om det är på båda öronen. Men hon hör. Hon reagerar på ljud. Hon reagerar på viskningar till och med. Mest reagerar hon på musik och på Ludde. Ludde är självklar favorit och idol. Precis som en storebror ska vara.

Godnatt mina barn, nu måste ni sova.