Föräldrar som har barn som utvecklas i rask takt har förstås svårt att förstå stoltheten jag känner för de små framsteg som Johanna gör.
Och det kan man inte klandra dem för.
De flesta tvååringar springer ju omkring och rymmer ifrån trädgårdar vid den här tiden på året, de kanske testar att käka grillkol och maskar och jagar katter.
Sånt gör inte Johanna ännu.
Men hon ler stort och skrattar så hon kiknar.
Framförallt åt sin minsta storebror.
När man bär henne på armen kan hon nu hålla upp huvudet själv.
Dessutom kan hon tydligt visa vad och vart hon vill.
Hon kastar sig med kroppen åt det håll som hon tycker vi ska gå.
Som nyss när hon alldeles uppenbart ville till sin lilla fina storebror.
Han kunde inte motstå hennes charm så nu har han tagit en paus i alla sina utegöromål och matar välling i soffan och Johanna njuter i fulla drag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar