Jag har följt Mia Skäringer via hennes bloggar i flera år,
jag har levt mig in i hennes kärlek, smärta, kamp och sorg.
Hon gick sönder till slut.
Ni behöver inte läsa om allt det där.
Jag kräver bara att ni läser det här.
Och då vill jag också ta tillfället i akt och berätta hur mycket jag älskade att arbeta med de här barnen och deras föräldrar.
Glöm aldrig att alla föräldrar gör sitt bästa,
att föräldrar till dessa ljuva ungar sliter som fan för att få det att fungera,
och att ingen förälder och inga barn,
ska behöva höra att de är elaka eller inte passar in.
Jävla skitskola.
Och just i denna stund längtar jag efter mitt riktiga jobb med riktiga människor där jag fick se omedelbart resultat.
Politik. Det tar tid minsann.
Och är otacksamt.
För övrigt träffade jag en av mina allra första elever på företagargalan i lördags. Han är framgångsrik och trygg med sig själv nu.
Och jag kände mig lika stolt över honom som hans far är.
1 kommentar:
Vilken text. Jag ryser mig genom hela massan. Hon kan verkligen konsten att förklara och förmedla känslor.
Hoppas ni har det bra!
Kram Elin o Molly.
Skicka en kommentar