Den där tjocka och slemmiga och tunga sorgen som jag ständigt bär på,
ibland brister den ut,
aldrig totalt,
men som små knoppar som brister ut och visst fan gör det ont.
Men jag har lärt mig att de också vissnar ner,
de dör och försvinner och lämnar min kropp,
lite lättare.
Det ska skrivas en ansökan till Försäkringskassan, en ansökan om vårdnadsbidrag.
Och för dig som inte haft oturen att behöva ansöka om vårdnadsbidrag så kan du läsa här om vad det är.
Det går alltså ut på att man ska beskriva alla merkostnader man har på grund av sitt barns "funktionsnedsättning".
Man måste tänka noga, allt man räknar upp och får godkänt kan man få ersättning för,
tvättmedel för extra tvättar eftersom Johannas mage krånglar och blöjor läcker...
vispgrädde i maten för att Johanna ska gå upp i vikt...
Man ska också beskriva hur mycket mer tid man använder för sitt "funktionsnedsatta" barn.
Sen ska Försäkringskassan ringa hem och ifrågasätta och kontrollera om man verkligen har skrivit sanningen.
Jag påbörjade en ansökan. Men tröttnade.
Det blir för svårt.
Det är i och för sig inga problem med att räkna upp hennes svårigheter, våra vardagliga bekymmer, alla kroppsliga fel och alla läkarbesök.
Men jag skulle hellre vilja beskriva hur hennes gurglande skratt låter.
Eller hur blå hennes ögon är.
Eller varför inte hur det känns när hon borrar in sig med sin lilla kind och näsa vid min hals,
när hon vill mysa
Jag skulle vilja beskriva hennes ljuvliga doft.
Min flicka.
Jag skiter i ert jävla vårdbidrag!
1 kommentar:
Jag håller fullkomligt med dig! Vem fan har kommit på att det måste vara nattsvarta beskrivningar av ens vardag som berättigar till hjälp? Borde det inte vara så att man fick beskriva hur ett litet litet framsteg kan vara helt fantastiskt - så kanske de skulle få lite perspektiv på vardagen. Istället för att skriva "han kan inte vända sig så vi måste gå upp 7 gånger varje natt och vända honom" så borde man kunna få skriva " det händer att han sover en hel natt, istället för att vakna 7 gånger, och då känner jag mig lycklig och han är utsövd"...eller nåt. Eller kanske "hon skall egentligen inte kunna kommunicera, men jag ser i hennes blick att hon är lycklig och säger mamma", sådana saker, så man kan få bli lite glad och beskriva sitt barns fantastiska framsteg istället! Ju mindre sak som är desto större framsteg borde vara avgörande.
Jag hatar den där förbannade vårdbidragsprocessen! Den är så destruktiv att man mår dåligt i veckor efteråt. Vi kallar handlingen för "svartapappret" för de känslor det framkallar. Vi har precis hållit på med det där och är klara och jag är tillbaka på banan igen. Nu slipper jag det fram tills 2020. Tack och lov! Bara att bryta ihop och komma igen.
Johanna är ju din Johanna oavsett blanketter och annat helvete - det kan ingenting ändra på! Så det så!Och hon är fantastisk - se på henne! Lilla skruttan!
Skicka en kommentar