På väg ut från IKEA skulle M, Ludde och Junie på toaletten.
Jag och Johanna satt vid utgången och sjöng "Imse Vimse Spindel" när vi väntade.
Jag noterade att Johanna nu nyfiket följer andra människor med blicken. Där fanns många att följa.
Vanligtvis brukar man inte kunna motstå en ettåring som söker kontakt och som nyfiket tittar på vad man gör.
Och trots att jag tycker Johanna är bedårande så inser jag att hennes avvikelser syns och skrämmer bort en del.
Det noterade jag också när vi satt och sjöng och väntade på toalettmänniskorna.
Inte en enda log eller hälsade på Johanna.
Det sticker till i bröstet av smärta varje gång en sådan tanke far genom huvudet, det vill jag lova.
Men plöstligt sprack hela hennes lilla ansikte upp i ett leende som skrämde bort all oro som hann passera.
Ögonen blev smala streck på min prinsessa och munnen log så stort som den kunde.
Oj, tänkte jag, mina fördomar var fel. Någon ler mot Johanna.
Jag vände mig om och där kom M gående.
Det var sin egen pappa som Johanna kände igen och log så stort mot.
Vår lilla flicka vet var hon hör hemma!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar