Dagen kom av sig

I dag skulle förmiddagen ägnas åt städning, tvättstuga och krukväxter.
I nämnd ordning.

Så har det icke blivit.

Istället har jag evighetsbadat med mina två yngsta barn.

Johanna skrattar åt och med Ludde vad han än gör
Bara för att han finns.
Om han tuggar på hennes tår, smeker hennes kind, kör rally med henne i matstolen, kör en radiostyrd truck som låter symaskin eller skriker i ett raseriutbrott.
Vad han än gör så skrattar hon.

I dag i badet fick han hålla henne när jag tvättade håret, duschade och klev upp.
Hon känner sig fullständigt trygg i hans armar.
Hon litar på honom.
Han orkade knappast hålla hennes lilla huvud ovanför vattenytan, men han ansträngde sig, och han kommer att skydda henne så långt det räcker i hela sitt liv.
Hon är trygg.

Vi pratade lite, Ludde och jag, i badet.

Jag: Johanna har ju en sjukdom så hon kanske aldrig kan lära sig att prata eller gå eller äta ordentligt så som vi andra gör.

Ludde: Ja ja. Kolla vilken stor bubbla. Wow!

Paus.

Ludde: Jag och Junie ska säga till henne om hon vill stoppa leksaker i munnen. För vi vill ju inte att hon ska dö. Och hon kan ju gå på golvet om du håller henne. Man kan låtsas att hon kan gå. Eller hur? Och hon kan pjata hör du väl.

Fina stora starka storebror.
Johanna har tur som har dig.

Förmodligen var det ett bra val i det långa loppet.
Det där evighetsbadet.
Men nu känns det frustrerande.
Halva dagen borta och alla måsten kvar.