Det tar längre tid, tror jag, att knyta an till ett barn som inte blir som man drömde. Den egna besvikelsen blandas med oro för framtiden så det är svårt att släppa fram den där kärleken som en bebis behöver och förtjänar och som är så självklar.
Idag.
När Johanna skrattade och busade.
DÅ kände jag den moderskärlek och den värme som gör att man vet att det är mitt barn och ingen annans.
3 kommentarer:
Hon är ljuvlig lilla Johanna! Och du skriver så fint om henne och om dina känslor. Att komma ut på andra sidan är en stundtals smärtsam resa.
Jag har läst hela din blogg och känner igen mig så väl. Det känns nära och långt borta på samma gång.
Johanna kommer visa dig saker du inte ens visste att du kunde se.
Stor kram
Helene!
Jag hittade din blogg via pff. Har läst en del, minns att du meddelade att er lilla dotter konstaterats ha en kromosomskada. Nu när jag läser här blir jag förstås väldigt rörd. Som vanligt är du uppriktig och rak. Det är din fenomenala styrka, som tar dig dit där du är och har varit.
Sörj, sörj sörj, så mycket du kan, skulle jag vilja säga. Förmodligen har du fått tips om boken "den förbjudna sorgen" av Gurli Fyhr (tror jag hon heter som skrivit).
Jag som varit omkring barn med olika funktionshinder och deras familjer i större delen av mitt yrkesliv - och har svårt att lämna den världen - kan bara dra slutsatsen att det tycks krävas ärlighet för att kunna acceptera. Men man får nog också va arg på gud och ödet.
Fast livet, det är som det är. Och inget är som ovanliga barn. Under askan glimmar glöden, som du så väl vet.
All värme och omtanke till er!
//Sanna
Tack Sanna, Du är fortfarande min goda fé. Jag blev så glad för att höra ifrån dig. Vi hörs igen! Kram
Skicka en kommentar