Bekännelser

Här kommer ett antal bekännelser.

Jag skriver i den här bloggen varje dag,
ibland flera gånger på en dag, och ibland bara ett ord.
Ett ord som gör att jag minns.
Eller en känsla.

Men jag väljer vad jag publicerar.
En del publicerar jag i efterhand, när det har svalnat.
Annat behåller jag för alltid för mig själv.
Som min privata dagbok.

Det finns en skillnad mellan att vara personlig och privat.
Det privata är mitt.

Det är en hårfin gräns, men det är jag som avgör.

Men jag vill inte vara en hycklare som varje dag visar upp en glad och stark fasad. Det är inte jag.
Därför är jag också personlig.

Jag är sammansatt av ljus och mörker.
Skratt och gråt.
Och förstås
allt däremellan.

Om du inte vill se mitt mörker och min gråt.
Då ska du inte läsa vidare i det här inlägget.

En bekännelse är att jag har rökt.
Efter två månaders uppehåll har jag rökt, både igår och idag.

Och till alla er som har hurrat för mig.
Ni som har gett mig uppmuntran och burit mig framåt i min kamp mot nikotinbegäret säger jag förlåt.
Förlåt för att jag svek.

Mest förlåt till mina barn.
Till Ludde som är så stolt över sin nya rökfria mamma.

Det svider och bränner i min hals
av svek och cigarett

Jag är inte förlorad. Jag tar tag i det igen. Sätter på mig ett plåster.
Men vad fan ska jag fylla hålen med.
Hålen som uppstår när modet sviker och tvivlen förlamar.
Ge mig då ett alternativ till cigaretter!?

Jag trodde inte att jag sovit en blund inatt.
Men nu minns jag plötsligt att jag drömt.
Jag måste ha blundat en stund.
Jag drömde att jag var död.
Som vanligt satt jag på min egen axel och betraktade.
Det var vemodigt, tyckte jag på axeln, att jag inte skulle få vara med längre.
Men mest uppfylld var jag på axeln, av känslan att äntligen få sova.
Och bara sova.
Utan malande tankar.

Ibland vaknar jag om natten av mitt barn som gråter.
Blixtsnabbt vaknar jag till liv, sätter mig i position för att ge tröst.

Men oftast finns inget gråtande barn i min säng.
Gråten är min egen.
Den blöta kudden är mitt salt.

Men va fan.
Om Mia Skäringer klarar att gå upp på scen mitt i sitt liv.
Då ska jag nog fasen också klara av mitt liv.

Det är enbart patetiska stackare som vill leva svårt som i en Bergmanfilm.
Därför kliver jag ur bilden.
Nu.

Och om ni undrar vad jag önskar mig i julklapp;
* Mod
* Självkänsla
* och en lite större varmvattenberedare