Välkomna till oss på Julafton - så var det gjort

Alla som står mig nära känner till min julångest.

Jag rår inte för den och jag rår inte på den. Och den verkar bli värre för varje år.
Jag blir stressad och pressad av allt som jag känner att jag måste göra.
Som JAG känner att jag måste göra.

Det gör mig ledsen och paralyserad och därför får jag inget alls gjort, och ångesten blir värre. Ett ekorrhjul.

Trots att denna period varje år gör mig sjuk så har jag aldrig haft modet att överge allt och hitta mina egna traditioner.
Jag är inte tillräckligt modig.
Och dessutom så älskar jag dagarna efter julafton.
Den 25 december blir jag hel igen.

Då infinner sig lugnet. Och då kommer inspirationen.
Då åker vi till Tivoli på julmarknad med barnen, då bakar vi knäck och pepparkakor och leker med alla julklappar och myser i fåtöljer med glögg.

Mina anhöriga brukar närma sig årets stora fråga "Var ska ni fira jul i år" med stor försiktighet för att jag inte ska rasa ihop redan i oktober.

Men för att ta ett steg i rätt riktning och för att ni ska slippa undra hur det ska bli med mig så svarar jag nu. Redan i oktober:

Vi blir hemma i år. Och alla föräldrar, syskon, barn och ex-män/hustrur är hjärtligt välkomna till oss. Om ni lovar att lämna stress och press hemma och undviker hundra kilo julkappar.

För sen... nästa jul, 2011
Då har jag nog samlat mod. Och pengar (21'700 kronor om jag fortfarande inte röker) för att åka hemifrån.
Då tänker jag fira jul i New York.

Om mina pojkar kan tänka sig att avvara mig (en eloge och hyllning för övrigt till deras pappa som stått ut med mitt julhaveri i tjugo år och alltid sopat upp skärvorna och sett till så att pojkarna fått en bra jul). Och om Johanna får bo hos någon snälling i ett par dygn.

Om ni kan lova allt det där.

Då kidnappar jag Markus och drar till New York.
Men berätta inte det för honom.