Sveket

Idag skickade jag iväg Ludde till skolan med allt vad han behövde, trodde jag. Det var i vanlig ordning stressigt och rörigt.

Efter en stund ringde fröken Malin och sa att de skulle till ishallen men Ludde hade glömt sina skridskor.

Jag lovade att fixa dit dem i tid - men var inte tillräckligt fokuserad så jag fattade fel vilken tid de skulle gå dit. När jag kom med hans skridskoväska hade de gått för längesen och skulle snart gå tillbaka igen.

Jag blev tvungen att köra och har haft en klump i magen hela dagen. Jag såg framför mig hur Ludde väntade och väntade och väntade på mig, som lovade att komma med skridskorna. Och jag såg hur pedagogerna tisslade och tasslade om karriärmammor som glömmer bort sina barn.

Sånt satt jag och tänkte på när jag borde varit fokuserad på helt andra saker. Och hela dagen har jag också funderat på hur jag ska kompensera det här sveket. Men faktiskt inte kommit på något. Vissa saker går inte att kompensera.

När jag hämtade min yngste gosse så började jag omedelbart förklara varför jag inte kom. Men han var helt oberörd av det och babblade muntert om att han fick låna både skridskor och hjälm och att de haft jättekul och att fröken Malin inte ens sagt att jag skulle komma.

Ändå känner jag mig usel.