Häromdagen fick jag frågor som jag inte fått på länge. Om jag ens någonsin har fått dem.
Hur fick du beskedet om Johannas sjukdom, När fick du det, Hur kändes det, Vad gjorde du då, Hur tänkte du då, Vad heter sjukdomen, Vad innebär det, Hur kommer det att bli... fråga fråga fråga...
Under den korta stund som jag tänkte efter, när jag skulle svara på hur det kändes att få ett sådant besked, så gick jag igenom händelseförloppet, sekvens för sekvens. Jag vet var vi satt, hur det såg ut, hur Markus såg ut, jag gick igenom hela den där olyckliga tiden.
Det är svårt att formulera allt det där. Men jag gjorde ett bra försök. Sen tänkte jag på hur mycket som har hänt sedan dess. Och idag är det mycket roligare att berätta om Johannas nya starka vilja.
Idag på morgonen har hon varit riktigt sur på mig och på sin pappa, för hon vill numera gå hela tiden (ja med vår hjälp naturligtvis) och hon vill bestämma vart vi ska gå. Imorse var det INTE in till badrummet för blöjbyte och påklädning. Hon vill in till Ludde och Junies rum. Hon undrar förstås var dom är när de inte är hos oss. Hon undersöker varje hörna av rummet. Jag lyfte till och med på täckena för att hon skulle förstå att de verkligen inte finns i rummet.
Stackars Johanna.
Det här lyssnar jag på nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar