Det är söndag morgon.
Alla barnen är utlånade, vi var på fest i går.
Det var bra.
M är i Ystad och spelar in Wallanderfilm.
Det är tyst i våra rum.
Doften av Johanna saknades i sovrummet i natt.
Och nu.
Jag har gråtit så mycket över denna dotter.
Det finns mycket gråt kvar.
Ändå gråter jag inte så mycket längre.
Det fastnar istället i bröstet, i en hård klump.
Jag väntar på att den ska explodera och försvinna, för alltid.
Kanske lämnar den en liten partikel kvar.
Ett litet grus.
Men den stora stenen måste snart explodera, den trycker på.
Expanderar.
Jag drömde om en dotter, om dans och sång och engagemang och barnbarn.
Jag vet inte hur det blir med något av det.
Nu kom visst en tår i alla fall.
Är det självömkan?
Eller vari består sorgen?
Johanna är ju glad.
Varför kan inte jag vara glad.
Självömkan är fult och kan förvandlas till bitterhet.
Det värsta känsloläget jag vet - tror jag.
Jag kör och hämtar min tös istället.
Jag behöver hennes doft.
5 kommentarer:
Jag tror inte att det största är självömkan. Vi bryr oss. Om våra barn, om oss själva, om livet och dess byggstenar.
Jag tänker ibland på vad min M kommer att få utstå. Blickar, ibland hårda ord, skratt i ryggen, pekande fingrar. Och på vad hon aldrig kommer att få uppleva. Barn med en kärlek, villa vovve volvo, jorden-runt-resa eller backpack i Asien. Hennes liv kommer, med stor sannolikhet, att bli annorlunda. Det är det JAG sörjer. Är det självömkan? Ja, i viss mån. Men jag tror att man måste omfamna känslan, lära känna den, gräva om du så vill, för att kunna gå vidare. För att den ska kunna explodera som du skriver, bli grus.
Tack Elin, egentligen vet jag det där. Men det är skönt att få höra det. Att få känna gemenskap. Kram!
Visst vet man..och (allafall jag) ältar ändå.
Jag har min mor som bollplank, vi bollar och nöter funderingar i oändlighet. Det är skönt att veta att det är fler som funderar, gråter, och inte gråter..Tack för att du skriver.
Kram.
Sånt här är så svårt att läsa, min känslor som jag har någonstans där inne kommer fram.
Jag har inte gjort något medvetet val men jag har "valt" att inte tänka framåt - det går inte, inte för mig.
Men ibland kommer en liten tanke, "TÄNK OM allt va som vanligt" då slår jag den snabbt ifrån mig.
Usch nu måste ja sluta skriva, sitter på jobbet och jag känner hur klumpen i halsen växer.....
Fint skrivet. Följer regelbundet Din blogg.
Utan sorg - ingen glädje...
Mormor till Filip Seth
Skicka en kommentar