Johanna mår som bäst när hon är på sin älskade förskola, med kompisar och pedagoger.
Här hemma blir hon lätt uttråkad, understimulerad, ilsken och ledsen.
Johanna kan inte "gå ut en sväng" när hon känner för det, hon har inga egna kompisar som följer med hem, inga föreningsaktiviteter. Men hon behöver förstås allt det där - precis lika mycket som alla andra barn.
Så efter flera års övervägande, vånda, diskussioner - så tog vi chansen och provar korttidsboende.
För Johannas skull.
Nu ska Johanna vara på Björnlyckan, ett kombinerat fritidshem och korttidsboende, på måndagskvällar och någon helg i månaden.
Det är lite oroligt. Och vi vuxna har inte riktigt blivit inskolade ännu. Det känns fortfarande lite tufft.
Men Johanna är jätteglad! Hon har funnit sig väl tillrätta med sina kompisar och personalen som jobbar där. När vi parkerar bilen är hon glad, hon går med bestämda steg mot dörren och när vi kommit in och hängt av jackan vinkar hon glatt hejdå på oss.
Det känns skönt att det går så bra, och snart kanske vi föräldrar också kan släppa känslan av skuld och njuta av framstegen som Johanna gör när hon utvecklas tillsammans med nya kompisar.
Jag är så glad och tacksam för det stöd vi får och för att Johanna visar vägen och leder oss framåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar