Det har varit dåligt med uppdateringar på den här bloggen. Inte för att det inte händer något i Johannas liv. Det gör det.
Sedan vi kom hem från semester på Kreta så har jag nog haft den mest intensiva perioden någonsin, tror jag. Jag vet inte om det har med semestern att göra, att det finns så mycket att jobba ifatt efter en veckas ledighet, eller om det bara slumpat sig så.
Det finns många känslor och tankar att förmedla. Som att jag nu ständigt undrar hur det ska bli med vårt boende, kan vi bo kvar här? Går det att bostadsanpassa? Eller ska Johanna få lära sig att leva med de hinder som vår bostad innebär för henne?
Nästa gång blir hon fem år, hon är liten och nätt och därför tänker vi inte så mycket på hur mycket vi bär henne. Men det är mycket. Vi har en vanlig Brio sulky och kör henne i. Det börjar fungera dåligt. Hon är helt enkelt för lång för den. Nästa modell blir en rullstol är jag rädd. Men vi håller det ifrån oss ett tag till.
Men jag skulle också gärna beskriva känslan när jag mitt i ett möte får ett SMS av Markus, där det står att förskolläraren berättar hur mycket glädje Johanna sprider omkring sig till personalen och de andra barnen på hennes förskola. Vi tror att de menar det. Och vi ser att Johanna verkligen är omtyckt.
Häromdagen fick barnen prata om kärlek. En av pojkarna sa att han var kär i, och ville gifta sig med Johanna. Det känns fint.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar