Svarta stunder

Många av mina vänner fick sina barn ungefär när jag fick mina första, i början av nittiotalet. Jag tänker inte hyckla. Ibland tänker jag på hur det skulle ha varit. Om jag endast hade haft Tobias och Fredrik, 19 och 21 år. Knappast barn längre. Då hade mitt livspussel definitivt varit annorlunda, inget trix med barnvakteri, inte så svårt att beställa en resa. En tidig dröm hos mig var att få biståndsarbeta på en svensk skola någonstans i världen. Det hann jag knappast med innan jag fick första sonen eftersom jag inte ens hade fyllt arton år. Sen kom Ludde som ett sladdbarn. Men han blir ju stor så snabbt och nu har har börjat skolan. Och så kom Johanna. Hur hade livet varit utan Johanna? För oss vuxna och för resten av familjen. För släkten och vännerna. Johanna blir inte "stor". Hon kommer alltid vara beroende av oss. Och det blir förmodligen inget utlandsarbete för mig. Och det är mycket annat som snurrar i huvudet emellanåt när man har ett barn som aldrig blir stor och självständig. Men tro inte för ett ögonblick att jag skulle vilja vara utan den här bestämda lilla fröken. Hon som sitter där i stolen varje morgon och väntar på välling men som vägrar göra minsta insats för att äta själv. Så fort hon ser vällingen så lutar hon sitt huvud tillbaka, stänger ögonen och öppnar munnen. Nu ska det bli hårdträning i att hon ska hålla flaskan själv. Minsann.