Lite mer sorg i ögonen

Idag hände det, det som inte fick men som jag ändå trodde skulle hända.

Grinden var öppen.
Johanna rasade ner för trappan i sin gåstol.

Jag reagerade exakt likadant som när Ludde dunsade nedför samma trappa med sin trehjuling för fyra år sedan.

Och även denna gång var Pappan närmare trappan än jag.
Så jag gömde mig.
Jag blundade och höll för öronen och sa nej, nej, nej och försökte få bort det verkliga.
Barnsligt?

Efter en evighet i mig själv så hörde jag ändå henne gny,
ljudet gick igenom
och jag konstaterade att hon lever, att hon förmodligen är i sin pappas famn
och jag visste inte om jag ville se mer.

Det gick ganska bra.
Det är svårt att veta med Johanna.
Hon har oerhört hög smärttröskel och verkar aldrig känna smärta, det är oroligt.
Hon har överrörliga leder och är så mjuk i kroppen så det är svårt att veta om något gått ur led eller om det var som förut.
Hon har många knutor och bulor i huvudet efter operation och ben som inte vill växa rätt, så det är svårt att veta vilka bulor som är nya.
Och hon säger ju inte så mycket.

Hon är blek av naturen, så vit man kan vara. Trots denna sommar.
Men nu var hon mer än blek. Genomskinlig.

Hon grät länge.
Säkert en timme, och hennes förtvivlade snyftande gjorde att jag nästan gick sönder.

Men sakta återhämtade hon sig och innan hon somnade för natten var hon nästan som vanligt, hon log åt storebrors skojande och hon blev arg på samma storebror när han kom för nära.

Och hon kramades.

Hon har blivit mörbultad och blå och svullen på sina ställen.
Jag fick några linjer till i ansiktet och lite mer sorg i ögonen.

Men hon finns min Johanna, för ett ögonblick som kändes långt så trodde jag inte det.