På riktigt.
Hon har börjat bitas. Hårt. Och helst i axeln.
När jag säger NEJ så skrattar hon bara och gör det igen.
Alltså fick jag ta i på skarpen och "skälla" på henne.
Hennes fullständiga chock över detta nya fenomen var tydlig.
Först så blev hon alldeles stel och tyst. Sen började underläppen darra obehagligt sorgligt. Och sen brast hon i gråt. Och jag med nästan.
Skönt att ha en tröstande storebror
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar