Det tar sig

I kväll har jag varit ensam med två små godisbarn.

Johanna har nu lärt sig att man kan använda fötterna till olika saker.
En populär variant är att retas med Ludde.

Det vill säga peta på honom med foten, helst i ansiktet.

Ludde har inte strålat av sitt bästa humör i kväll, tyvärr,
och Johanna har haft stor lust till att retas med foten.

Till sist fick han en välriktad spark på hakan och då brast det för honom,
han blev arg och ledsen och grät mycket ljudligt.

Johanna tittade noga först på mig och sen på Ludde.
Sen försökte hon sig på att skratta.
Det blev ingen större reaktion.

Ludde fortsatta tjuta och hon tittade storögt på mig och sen på Ludde.

Sen brast hon också ut i gråt.
Stora tårar rullade ned för de små kinderna och underläppen var sådär uppriktigt ledsen.

Ludde blev arg över konkurrensen och skrek ännu högre.
Och hon blev än mer ängslig och orolig. Och grät ännu mer och sökte min blick och trygghet.

Jag betraktade det hela och tänkte att nu har vi tagit ännu ett framsteg.

Ett helt normalt "syskongnafs" för de flesta familjer.
Men väldigt unikt och för första gången i vår familj.

Det tar sig.

De blev dock sams och har kramats och pussats och skrattat tillsammans innan de till sist somnade.