Allt har ett slut, även Johannas badande.
Då blev hon rosenrasande, som hon brukar bli när hon inte får som hon vill.
Men denna gång skrek hon tills hon bokstavligen tappade andan, det har jag inte varit med om innan.
Då blev hon istället ledsen, eftersom hon blev rädd antar jag, och sökte kramar och tröst.
Efter en stund kom hon igen och gråten övergick till arga skrik.
Hon fick ligga på sitt rum.
Där låg hon skrek för allt vad hon kunde och stampade takten med händer och fötter.
Men sen fick vi en skön försoningsstund med hennes näsa och hand mot min hud.
Lycka-Skratt, Ilska-Skrik, Rädsla-Gråt, Försoning-Närhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar