Lundell och Lundell

Ok.

Ni som bara vill läsa om Johanna kan sluta läsa nu.
Ni som hellre vill läsa om min vardag i politiken kan läsa här.
Och ni som absolut inte vill läsa om Lundell kan sluta läsa nu.

Jag inser att mina ord kan blir rätt många i det här inlägget, och jag inser att de förmodligen inte hör hemma här.

Men jag kan inte låta bli.

Jag erkänner.
Jag hade en liten svacka.
En ytterst liten och relativt kortvarig Lundell-svacka.

Men nu jag är botad.
Nu ska mina rum fyllas av musik igen.

Mina hårdaste väggar av cement har raserats.
Om det finns några kvar så är de av gips.

Vi var på konsert och jag hade så många känslor och reflektioner just då.
Möjligen blir det svårt att förmedla dem här men jag vill försöka.

Vi åkte dit, blev upphämtade av goda trygga vänner.
Fin bilresa dit.

Vi var som vanliga icke-offentliga, problemfria människor.

Vi åt goda baguetter,
till det drack vi vin ur flaska och öl ur burk,
på en bänk vid en gatlykta.



Inne på konserthuset startade vi i Starlightbaren.

Det kändes underligt,
att sitta där, förskräckta intill noblessen,
väldigt ickerockigt och väldigt olundellskt.

Men som vanligt;
av Lundell förväntar man sig inte det förväntade.

Det skulle bli sittkonsert.
Sköna biosalongsfåtöljer.

Det var varmt i salongen.
Hett.
Jag hade polotröja och svettades.

Jag satt och funderade på hur det här skulle bli.
Till en konsert vill jag dansa och sjunga.
Leva ut.

Inte sitta med noblessen.
Medelålders damer i kjol och hårspännen.
Men vi satt lydigt och stillsamt på våra platser,
som var de bästa av platser,
mitt i mitten på lagom avstånd från scenen.

Tack Nestor!

Lundell kom in på scenen.

Ensam.
Jag trodde aldrig han skulle våga.
Utan band.
Ensam på en stol.
Nån liten gubbe på ett bord.

Så började han stillsamt att spela

"Kom in Kom in" helt ok men ingen omvälvande upplevelse


"Hungerdepartementet" ingen favorit, men ok i denna version


"Ryggen fri" en av mina favoriter, bättre än nånsin. Så stillsam. Så sorglig. Så förlösande.


"Levande och varm" alltid uppåt. Fest.


"Glad igen" Joni Mitchell-covern. Den gör inte mig särskilt glad.


"Stackars Jack" en av kvällens höjdpunkter faktiskt, ofta spelad men fin låt. Bra version.


"När jag kysser havet" en låt jag aldrig trodde att jag skulle uppskatta. Men den var fin i denna avskalade akustiska version.


"Världens mitt" en låt jag tyvärr inte har en relation med


Sen kom bandet in, det var slut på den akustiska nedtonade intima stämningen.

Och jag insåg då, trots att jag länge längtat efter en ensam nedtonad Lundell,
att han behöver den energi som bandet ger honom.

Särskilt detta band.

Ingen Jan Rune Bark.
Äntligen.
Unga entusiastiska musiker.

Fredrik Rönnqvist på gitarr, jag vet inget om denna kille.
Han stod rätt stilla och såg mest ut som en praktikant. Men han kommer sig nog...

Jens Fritiof på ännu en gitarr, han har varit med ett tag och coolat till sig.
Jag som inte begriper mycket av det musikaliska tyckte mig ändå höra rätt sköna ljud ur hans gitarr.

Och Jerker.
Äntligen är snygg-Jerker tillbaka.
Jerker Odelholm.
Lika sexig och cool utan cig och solglasögon.



Marcus Olsson på saxofon och piano.
Ingen är som Marcus.
Men varför, VARFÖR var han placerad så han var nästintill osynlig?
Han behövs på en Lundellkonsert.
Vi behöver få se hans glada och gemytliga uppsyn.
Man bara måste älska Marcus.



Och sist men inte minst.

Andreas Dahlbäck är tillbaka.
Underbara Andreas.
Trummisen som bokstavligen bankar ut energi till Lundell och till bandet och inte minst till oss. Han ler oavbrutet.
Hans vita skjorta är lika bländvit som hans tandrad som man inte kan missa eftersom han skrattar hela tiden.
Han har vit skjorta och svart slips.
Skiljer sig ifrån de andra, svartklädda coolingarna. Men är minst lika cool.
Andreas Dahlbäck ÄR glädje!



Bandet smyger in och fyller på när Lundell börjar spela på en ny låt

"Din tid är ute" det är alltid svårt med nya låtar, jag behöver läsa texter, smaka på dem, lyssna in dem. Men jag gillar denna låt.
Redan från start.
Nu har den spelats i mitt huvud i några dagar och den blir bättre och bättre.
Det är ändå Lundells egna smärtsamma tankar, hans tid är ute.
Han ska sluta turnera.
Någon gång.
Sen.
Inte nu.
Inte än.
Jag vill höra låten nu.
Och nu. Och NU.


"En bättre värld" jag gillar inte låten. Har aldrig gjort.
Men visst är det fint. Hans ord till sin far, som dog på hans födelsedag.
Hans försoning.


"Folket bygger landet" ett politiskt inspel.
En passning till Mona Sahlin, Carl Bildt, riksbanken mfl.
Lite för tung för min smak.
Men här var den oerhörd.
Svårt att sitta still där mitt ibland noblessen.


"Evangeline" kvällens höjdpunkt.
Underbar.
Hittade en snutt på YouTube.
Tyvärr är det mycket prat och allsång som förstör.
I Malmö var det inte så. Andäktigt tyst i salen.
Endast Lundell och bandet.
Evangeline, som vi har valt som andranamn till Johanna.
Så fint.
Evangeline, från den röda sköna plattan.
Hans religiösa platta.
Jag kände det hårda inom mig mjukna.
Det gör ont att rasera hårda väggar.
Men det är en skön smärta.
Ungefär som att få gråta ut i en trygg famn när man har en stor sorg att bära.
Jag vet inte, men jag tror, jag tror att det var första gången jag hörde den här låten live.
Jag tog den med mig hem.




"Förlorad värld" Ja den funkar ju oftast.
Jag hade föredragit att få vara kvar i det lugna.
Det lättade lite på trycket.
Men det kändes lite stelt att sitta och dansa. Han kastade inget munspel.


"Utanför byggnaden" Njae. Jag hade klarat mig utan.


"Lär dej älska mörkret" Nästa nya låt. Jag tog in den direkt. Handlar om Lundells flytt från Stockholm.
"Lär dej älska mörkret ni ska umgås ett tag".
Vackert.
Ser fram emot att lära känna den här låten.


"Hon gör mej galen" Klassiker. Alltid med en ny version. Ok.


"Jag saknar dej" Oj . Oj. Upplevelse som vid Evangeline.
Fantastisk version. Jag har ett speciellt förhållande till denna låt och denna skiva "Vinterland". Jag upptäckte Lundell sent, min första skiva var Vinterland och den första konserten jag såg var på den turnén.
Jag kastades tillbaka till denna tid.
Smärta och glädje. Lägenhet och ångest. Frihet och ofrihet. Yngre och fattigare.
Anna. LBX. Riksbankschef. Balkong. Kebab. Söndagssoffa.
"Jag längtar inte längre efter att få ha dej här, men jag saknar dej, som om min själ har gått ifrån mej för att vara med dej, så saknar jag dej".


"Lycklig man" Kvällens nedköp. Vill inte kommentera.
Inte ens Jerker kan se cool ut till denna låt.


"Gå ut och var glad" Marcus på sax. Äntligen. Drag!
Äntligen kunde inte publiken längre sitta stilla, inte jag heller,
det gick rätt bra att dansa mellan stolsraderna.



Första setet var slut.

Det var dags att klappa in extranumret och fundera på vad som kunde bjudas nu.

Ovanligt med en Lundellspelning utan paus.
I vanliga fall när han spelar, i tre-fyra timmar, ibland mer.
Då blir jag trött och vill sitta.
Det var nyttigt med det omvända.
Jag VILL INTE sitta när Lundell spelar.
Jag vill dansa och frigöra energier.
Jag vill bli förlöst av hans musik.
Men jag vill ogärna höra honom spela munspel. Någonsin.

Extranumret blev bättre än jag kunde ana.

Lundell kom in. UTAN gitarr.
Helt naken.
Alltså inte utan kläder. Men utan sköld.
Utan gitarr.
Jag har aldrig sett honom så.
Han bara stod rakt upp och ned och sjöng.


"Baby om morgonen" Så vackert. Lyssna!
Men så ängsligt.
Naken liten Ulf.
Mitt modershjärta vaknade.
Lundell utan sköld.
Marcus, vackra Marcus, fyllde på med piano.
Lundell utan gitarr, utan munspel, med piano, med Marcus.
Då är det som bäst. Enligt mig.


Tyvärr fick inte det sköna bli långvarigt. Bandet kom tillbaka. Det blev medley.


Det blev Uuh Uuh Uuh Uuh du ser ut som jag vill kyssa dej... *suck*


"St Monica" är inget för mig

"Skaka på dom" Vidrig låt som plötsligt blev kanonbra live. Märkligt

"Ut i kväll" Förutsägbar men ändå favorit.
Sommar.
Upp och stå.
Dansa loss.
Sjung med!
Tillbaka igen.
Anna och balkongen, Hugos stolar, picknik i gröngräs, utflykter, lägenhet, fattig, söndagsångest.
Alla står upp. Stämningen är på topp.


Bandet tackar för sig.
Lundell lämnar.
Vi klappar igen.
Vill ha mer.
Bandet går.


Lundell kommer tillbaka.

Han berättar om sin svensklärare, Olle Hägg. Tillägnar honom kvällens sista låt.


"En eld i kväll" Jag hade hoppats på något annat.


Kvällen tidigare, i Halmstad, spelade han min absoluta favorit "Naken nerför gatan".
Vi hade biljetter dit. Skulle ha åkt.
Men bytte i sista stund till Malmö med Nestor.

Kanske Lundell trodde att jag var i Halmstad och spelade min låt.
För mig.

Kvällens behållning är ändå stor.
Jag hade velat ha en annan setlista.
Det vill jag alltid.
Det finns sexhundra låtar att välja bland.

Jag hade velat vara utan Lundells munspel.
Jag hade velat ha Marcus Olsson mer synlig.
Jag hade velat dansa.

Men jag hade inte velat vara utan upplevelsen, känslostormen,
Lundells monolog om Jung och jaget och självet.
Andreas Dahlbäcks leende bankande energi.


Kvällens sämsta:
Lycklig man
Munspelen

Kvällens bästa:
Evangeline
Trummisen

I november är det dags för nästa konsert och i dag har det offentliggjorts att det blir en ny turné, en vårturné, en Omahaturné. Det blir fint. Det blir ett långt farväl...

Tack Tobias för att du tog hand om Johanna, nu reser vi snart till nästa konsert i Göteborg.
Finns du då?

Tack Markus för att du höll mig i handen och ledde mig hit.


I november är det dags för nästa konsert och i dag har offentliggjorts att det blir en ny turné, en vårturné, en Omahaturné. Det blir fint.

Det kan bli ett långt och angenämt farväl...