Mardröm

Den där första tiden var så fruktansvärd.
Jag ville bara sova.
Som om allt försvann då.
Varje gång jag vaknade brast allt på nytt - när jag förstod att det inte var någon mardröm.
Inte nu heller.
Vi hade fått ett kromosombarn. Hon fanns kvar. Det fanns kvar.
Det hade kommit för att stanna.
Jacobsens.
Jävla Jacobsens.
Jävla jävla Jacobsens.

Det går inte att beskriva känslorna.
Bara den som har upplevt en stor chockerande sorg - bara den vet hur det känns när bröstet trycker så att man tror att man ska kvävas, när gråtklumpen aldrig försvinner. När man tror att man ska drunka i sina egna tårar och snor. Eller när man har lust att slå sönder inredningen i sitt eget hem. När ilska och förtvivlan plågar ens sinne natt och dag.

Och trots detta.
Trots detta, vetskapen om att det blir inte annorlunda.
Vi kan inte lämna tillbaka henne.

Mina första känslor var att vi skulle få bort henne, göra en ny bebis.
En frisk och riktig bebis.
En som vi kunde älska.
En som skulle likna oss och ärva våra egenskaper.
En som skulle bringa glädje till hela familjen.

Inte en Jacobsensbebis.