Känsliga läsare/tittare varnas redan här för otäck läsning och otäck bild.
Det var en lugn och skön söndag hemma med nöjda barn.
Jag stod i tvättstugan och strök, utanför satt Ludde och plinkade på pianot och Johanna kröp omkring och drog ned saker och stängde dörrar och sånt som hon brukar göra.
Hon stängde dörren om mig, in till tvättstugan, som hon brukar göra.
Jag hörde en duns, som när något faller i golvet, som när Johanna välter stolar och andra saker.
Efter en liten stund hörde jag henne gnälla. Men inte något dramatiskt eller ovanligt det heller.
Men sen hörde jag Ludde vråla hysteriskt efter mig.
Jag for ut ur tvättstugan och där låg Johanna, i en liten hög, till synes orörlig och med blod i huvudet.
Hon sa inget.
Jag vrålade också och lyfte upp henne.
Då började det pulsera blod ur huvudet på henne, i stötar som en kaskad.
Och jag hade ingen aning om varför eller var.
Vi kom upp på övervåningen och Ludde som var panikslagen hulkade att hon nog fått ett träningsredskap som hänger uppe på en dörr i huvudet.
Huvudet. Huvudet. Huvudet.
Inte huvudet igen.
Är huvudet helt krossat på mitt barn.
Jag kunde inte se så mycket huvud under allt blod.
Nu agerade jag irrationellt.
Jag lämnade över Johanna till Markus, istället för att se hur det var fatt med det lilla huvudet, och for ut i grannskapet för att leta efter en sjuksköterska.
Jag hittade ingen och gick in igen.
Då var det lite lugnare och Markus kunde konstatera att det var ett rejält jack i huvudet men att det inte sprutade ut blod längre, det blödde dock ganska kraftigt.
Vi konstaterade att vi ändå måste få huvudet undersökt och fick tag på Morfar som tog hand om Ludde innan vi körde till akuten.
Där blev vi väl omhändertagna.
En annan patient i väntrummet lät oss gå före.
Johannas sår blev tejpat, hon blev undersökt, värden kollades och vi fick snabb kontakt med en läkare.
Läkaren informerade oss om att han helst inte vill skiktröntga hennes huvud i onödan (det tackar vi för - vi känner till farorna!) men att vi kunde bli inlagda för observation över natten.
Med förra huvudskada i färskt minne där de observerade Johanna varannan timme, även på natten, sa vi att vi kan göra det hemma och återkomma ifall något känns fel. Då var vi hjärtligt välkomna direkt in sa läkaren.
Det gick så fint och smidigt och med ett vänligt och tryggt bemötande på akuten så jag blir rörd när jag tänker på det.
Hon föll. Vi skrek. Vi åkte till akuten. Hon blev undersökt. Vi åkte hem.
Blod är läskigt, särskilt på vitt golv.
Allting ser värre ut med blod.
Johanna såg mycket skadad ut med allt blod i huvudet så jag besparar er sådana bilder.
Men ni får en blodig handduk från bilen som vi använde som tryckförband på väg in till sjukhuset.
Än en gång.
Tack för att vi lever i Sverige.
Tack för att vi får vård och omsorg när vi behöver det.
Nu mår hon bra men vi vill inte vara med om fler olyckor.
 |
| Blodig handduk på bilgolv på väg hem igen |
