Hon börjar bli stor.
Lite tyngre. Lite mer avvikande.
Lite mer av allt.
Vi har pratat om det där ett tag, försökt hålla det ifrån oss, undvikit.
Hur länge ska vi klara att hålla ihop vår familj?
Med våra dygnetruntjobb.
Med alla våra fem barns olika behov och intressen.
Med våra egna behov.
Förr eller senare måste vi. Kanske.
Idag har jag pratat med verksamhetschefen om LSS.
Om vilka möjligheter det finns för oss att få avlösning.
Stöd.
Det var ett fint samtal, en fin chef, som förstår det svåra.
Det finns många sätt.
Men det är en hög tröskel för oss att gå över.
Vår flicka. I en annan flock?
Och nu har jag stängt dörren om mitt kontor.
Jag känner salta tårar på min överläpp men vet inte hur de hamnade där.