Idag är det Tobbes dag!

Idag för tjugotre år sedan föddes en storartad liten människa. Han var försenad då och det har han fortsatt vara sedan dess. Det var en lång förlossning och bebisen visade prov på att göra det hela grundligt. Han var lugn och tålmodig, precis som nu.

Idag fick vi äran att uppvakta honom med frukost på sängen, precis som förr.
Eftersom de sovit här i natt.

Grattis Tobbe på födelsedagen!

 

För övrigt kan jag nog konstatera att mina fyra förlossningar varit något slags förebåd om hur den nya lilla människan ska bli. Barnen har blivit som deras förlossningar.

Tobbe som föddes den 18 augusti 1990 kom till världen långt efter att det var tänkt. Han tog god tid på sig och var lugn under hela förlossningen. När det var över och han var ute i dagsljuset gjorde han små ljud ifrån sig men inga klagoläten direkt. Sen anpassade han sig snabbt till de nya förutsättningarna och charmade sin omgivning med nyfikna ögon.

Fredde föddes den 7 maj 1992 och han rusade in i förlossningen för att vinna. Så har han fortsatt vara. Snabb, intensiv och mycket aktiv. Det var över innan jag riktigt hann förstå att det var igång. Så plötsligt var han bara där. Gallskrikande. Och krävde uppmärksamhet för sin person.

Ludde rusade inte till sin förlossning, han väntade tills förutsättningarna var perfekta och då gav han järnet. Det var den 2 december 2004. Han tyckte knappt att det behövdes ett sjukhus för att förlösas. Min egen bild är att just Luddes förlossning var så intensiv och gjorde så ont så att jag har förträngt den korta tid som den pågick. Jag minns en fruktansvärd bilresa till BB. Sen var det över. Ludde intog omgående platsen som lillebror och sladdbarn. Krävde uppmärksamhet dygnet runt och hela tiden.

Johanna är den enda som inte fick bestämma själv när förlossningen skulle komma igång. Det blev bestämt eftersom hon aldrig tog tag i det. Den 12 mars 2008 kom hon till världen. Men det tog tid. Hon hjälpte inte till särskilt mycket men efter flera dygn med värkstimulerande dropp kom hon ändå till världen. Tyst och stillsamt låg hon på min mage med stora ögon och betraktade det nya. Utan att kommentera det särskilt mycket. Det som jag omedelbart reagerade på var att hon inte åt som mina tidigare bebisar. Och det har fortsatt så.

Som små presenter har de kommit till mig alla de här barnen, sen kom även Junie som en bonus. Jag är lyckligt lottad.