På min gata bor det bara snälla, festliga och hjälpsamma människor. Det är människor mitt i livet, barnfamiljer och pensionärer.
Det är elva familjer här på gatan. I två av husen är föräldrarna födda i ett annat land än Sverige. I ett hus bor det en familj som är romer, i ett annat hus tillhör familjen Jehovas vittnen. I vårt hus bor det en flicka med grav utvecklingsstörning och stora fysiska funktionshinder.
Jag har läst om grannarnas protester mot ett LSS-boende i Glasberga och på andra ställen. Jag har blivit förbannad och ledsen. Men jag vet ju att intolerans nästan alltid handlar om okunskap och rädsla.
Jag har tänkt att det är för att de inte vet vilka som ska bo där, för att de inte känner dem, för att de inte vet deras namn.
Så läser jag min bloggkompis om hur deras grannar beter sig. Om ett litet barn.
Och jag blir så ledsen.
Och trött.
Att ha ett barn med funktionshinder är en sådan svår kamp. Varje dag.
Det är en stor sorg om krossade drömmar att bära med sig. Varje dag.
Det är en kamp för rättigheter och att försöka hålla huvudet högt när man vill vika ned blicken.
Familjerna kämpar för att orka. För att orka med sin vuxna relation. För att orka ha engagemang för familjens övriga barn.
Det är att ständigt bära gråten så nära så nära.
En sak man inte behöver mitt i detta.
Är att strida med sina grannar. Om att ens eget barn ska få bo i sin egen familj på sin egen gata.
Jag är så glad och tacksam för att vi bor med goda grannar och jag hoppas så innerligt att Johanna ska få fortsätta ha goda grannar den dagen hon flyttar ifrån oss.
Och förresten; i helgen har Regnbågsflaggan vajat över Stadshuset i Sölvesborg.
Jag har endast fått positiva och nyfikna kommentarer om det.
Det gör mig varm i hela kroppen. Här finns de goda människorna. I den lilla varma staden Sölvesborg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar