Först en solsemester och alldeles för lång ledighet (enligt Johanna). Hon blir uttråkad och understimulerad av att vara hemma för länge, hon behöver sina kompisar och förskolan. Sen fick hon äntligen komma tillbaka till sin älskade förskola, pedagogerna och kompisarna. Och SOM hon pratade om detta när hon börjat. Även om jag inte förstår vad hon säger så känner jag och hör glädjen och entusiasmen i hennes röst.
Och nu, förra helgen, fick hon för första gången sova själv på Björnlyckan. Det kändes lite oroligt men gick jättebra. Jag är så glad för det och det känns redan som att en liten liten tung sten har lättat från mitt bröst när jag tänker på framtiden.
Tack till er som finns för vår familj och i synnerhet för Johanna. Både pedagoger och släktingar.
Tack Mamma och Pappa som fixade allting här hemma så att vi kunde resa bort. Tack Tobbe som kom hem den här helgen och hjälpte oss så att vi kunde genomföra en planerad konferens.
Ni är helt enkelt ovärderliga!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar