-Var det en skön semester!
Jovisst, men låt mig berätta lite om veckan.
Vi lämnade villan kl 02.30 på natten för avfärd mot Malmö och Teneriffa. Vi har haft hantverkare här i flera veckor som fixar några rum så det har inte varit någon julmysig stämning här hemma med alla möbler i hallen och i köket. Så det var skönt, men lite oroligt, att bara lämna allt.
Flygresan dit gick bra. Det gick över förväntan med Johanna även om hon inte vill sova. Vi hade endast sovit ett par timmar så det tog nästan två dygn tills vi var i balans med vår dygnsrytm igen.
Hotellet var bra. Vi reste väldigt billigt så vi oroade oss för hur det skulle vara. Det fanns pooler, flera stycken, men de var ISKALLA. Det var i princip bara Johanna och Markus som badade.
Efter två dagar fick vi tråkigt besked hemifrån som gjorde att jag började kolla på att tidigarelägga hemresan. Det gick förstås inte.
En dag gick vi till havet, det var en bit att gå men en underbart vacker promenad. Det var svart lavasand på stranden - snyggt.
Tyvärr var det röd flagg och superhöga vågor. Men ett fåtal badade ändå vid kanten och det fanns badvakter så jag ville också doppa mig (efter att inte ha badat alls på hela veckan).
Havsvattnet var overkligt varmt - jag kan inte beskriva hur varmt och skönt det var. Jag tog bara ett par steg ut från stranden sen bottnade jag inte. Vågorna var höga och lekfulla och det kändes lyxigt att kasta sig i dem. Jag var noga med att bara vara precis vid strandkanten.
Men så kom en våg som slog ner mig. Allt blev mörkt och jag visste inte vad som var upp och ned och jag kände hur starka centrifugalkrafter drog i mig. Jag bestämde mig för att inte drunkna och kämpade mig upp över vattenytan. Drog in luft - andades ut, och kände paniken släppa.
Sen blev det mörkt igen. Och jag visste inte vilket som var ytan eller botten.
Jag kände en stadig och stabil hand i min, det blev ljust igen - himmelskt ljust och jag såg Markus och Johanna precis framför ögonen. Jag trodde nog att jag hade drunknat och såg någon slags dödssyn.
Så öppnade Markus munnen och sa -Dumt av dig att vara så långt ute.
Då förstod jag att jag levde.
För så säger man väl inte till någon när man tar farväl i dödstunneln!?
En stark våg hade sköljt upp mig på stranden, en badvakt hjälpte mig upp på fötter.
Det var otroligt korkat att bada när det var röd flagg. Jag som annars är så noga med regler förstår inte hur jag tänkte.
Energin i kroppen var helt slut och jag orkade knappast ta mig till solsängen några meter bort. Jag blödde på benen och i händerna, och hade slagit i flera kroppsdelar mot stenarna på botten och kunde därför knappt gå.
Vi stannade på stranden hela dagen och hade trots allt en mysig eftermiddag där. Johanna gillade inte alls vågorna och propsade tack och lov inte på att bada. Hon nöjde sig med att gräva i den svarta sanden.
På natten stod jag böjd över toalettstolen större delen av natten och kräktes.
På dagen som följde låg jag inne i feberfrossa och jag minns faktiskt inte mycket av den dagen.
Jag minns att jag oroade mig för att jag fått vinterkräksjukan och att Johanna och Markus kanske skulle få det lagom till hemresan. Hur skulle flygresan gå ifall de höll på att kräkas hela tiden?
Ingen av dem visade några symptom så jag intalade mig att jag antingen blivit matförgiftad eller blivit dålig av att ha fått i mig stora mängder saltvatten vid turbulensen under vågorna.
Mest misstänkte jag matförgiftning så jag åt inte mer i restaurangen. Mina småskador gjorde mindre ont men ena foten var alldeles blåslagen och var svår att stödja på.
Flygresan hem gick bra. Vi landade i Malmö lite före planerad tid och körde raka vägen mot villan i Sölvesborg på julaftonskväll.
Det var en härlig lyckokänsla att komma hem.
Mina äldsta söner var här båda två. Trots att det var julafton och de hade andra familjer att fira med. De hade städat och gjort fint. De hade varm glögg till oss och julskinka och en varsin julklapp.
Jag kan inte beskriva vilken fin stund det var. Då kände jag total lycka!
Och våra renoverade rum har blivit så fina under vår semestervecka. Så ärligt talat var det skönare att komma hem än att komma bort den här gången.
Foten är svullen och värker. Men det är en bra påminnelse om att inte bada vid röd flagg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar