Lite tyngre. Lite mer avvikande.
Lite mer av allt.
Vi har pratat om det där ett tag, försökt hålla det ifrån oss, undvikit.
Hur länge ska vi klara att hålla ihop vår familj?
Med våra dygnetruntjobb.
Med alla våra fem barns olika behov och intressen.
Med våra egna behov.
Förr eller senare måste vi. Kanske.
Idag har jag pratat med verksamhetschefen om LSS.
Om vilka möjligheter det finns för oss att få avlösning.
Stöd.
Det var ett fint samtal, en fin chef, som förstår det svåra.
Det finns många sätt.
Men det är en hög tröskel för oss att gå över.
Vår flicka. I en annan flock?
Och nu har jag stängt dörren om mitt kontor.
Jag känner salta tårar på min överläpp men vet inte hur de hamnade där.
2 kommentarer:
Jag förstår dig. Jag kan känna samma känsla när jag tänker på de förändringar vi gjort för vår son. Det dröjde faktiskt till det år han skulle börja förskoleklass innan jag mäktade med att erkänna för mig själv; att nu klarar vi inte det här själva längre. Man får räkna med att det är en process som tar ganska lång tid.
Och man ska inte stressa på den bara man själv orkar med.
Fortfarande efter 5 år har vi inte kommit till den punkt att vi har honom på kortids utan vi har valt att ha assistenter i hemmet i stället. Jag har sagt till mig själv att 12 nog är en bra ålder att tänka på kortids och nu har vi bara ett år dit. Tanken känns idag lika skrämmande som den jag hade när han var 6. Samtidigt så måste man överleva själv; hur mycket man än älskar sitt barn.Dessutom har han vuxit mycket i sin utveckling genom att ha andra trygga vuxna omkring sig.
Ja. Det är ett stort steg att ta. Tack för att du delar med dig av er historia.
Skicka en kommentar