torsdag 1 oktober 2009
Nu är det dags!
Nu har Ludde bestämt. Nu väntar vi inte längre. Hans lilla mage kurrar och vi börjar få tråkigt.
Nu är det dags för frukost!
Nu är det dags för frukost!
Tidig morgon
Det är svart här i Lalandias stugområde. Det blåser därute och är varmt och stilla härinne.
Ludde och jag är vakna.
Vi har det mysigt, småpratar och surfar och läser bok.
Vi somnade tidigt i går.
Jag hade stora planer för kvällen men M somnade och kvällen kom av sig.
Det är slitsamt och tröttande med badhus.
Ludde frågar när det blir morgon.
Vi är utsövda och hungriga.
De andra tre är av en annan sort.
Likt tonåringar får de aldrig nog av sömn.
Ludde och jag är vakna.
Vi har det mysigt, småpratar och surfar och läser bok.
Vi somnade tidigt i går.
Jag hade stora planer för kvällen men M somnade och kvällen kom av sig.
Det är slitsamt och tröttande med badhus.
Ludde frågar när det blir morgon.
Vi är utsövda och hungriga.
De andra tre är av en annan sort.
Likt tonåringar får de aldrig nog av sömn.
onsdag 30 september 2009
Sur handikappmorsa
Man får inte ta barnvagnar i badhuset på Lalandia. Det är ok.
Men vi blev bekymrade, Johanna kan vare sig sitta eller gå. Hon är för stor för att ligga i en babylift och hon kan inte sitta i en vanlig matstol. Så hur skulle vi ha henne i badhuset?
Efter lite diskussion så fick vi ta in "rullstolen". Hennes vagn.
Men det var inget enkelt företag.
Jag förstår nu, hur hemskt det är att ha rullstolsburna anhöriga eller att själv vara rullstolsburen. Samhället är inte anpassat för "alla".
Alla som varit på Lalandia vet att man måste gå igenom en liten omklädningskabin för att komma ut, eller in. Johannas vagn gick inte igenom en sådan. Det fanns en enda handikappkabin, den var stor nog att gå igenom.
När vi skulle gå ut var den låst. Det hördes röster därinne, människor bytte om, så jag fick vackert stå och vänta. Rätt länge.
Till sist kom det ut fyra personer. Två barn och två vuxna. Inte ett spår av funktionshinder. Jag kan också berätta att det är väldigt få människor här. I stort sett alla omklädningskabiner var lediga.
Jag sa så surt jag kunde att kabinen är för handikappade och jag inte har något annat alternativ. De såg lite skamsna ut men inte tillräckligt.
Det är så här det kommer att vara.
I morgon kanske jag struntar i vagnen, än så länge kan jag bära henne.
Men vi blev bekymrade, Johanna kan vare sig sitta eller gå. Hon är för stor för att ligga i en babylift och hon kan inte sitta i en vanlig matstol. Så hur skulle vi ha henne i badhuset?
Efter lite diskussion så fick vi ta in "rullstolen". Hennes vagn.
Men det var inget enkelt företag.
Jag förstår nu, hur hemskt det är att ha rullstolsburna anhöriga eller att själv vara rullstolsburen. Samhället är inte anpassat för "alla".
Alla som varit på Lalandia vet att man måste gå igenom en liten omklädningskabin för att komma ut, eller in. Johannas vagn gick inte igenom en sådan. Det fanns en enda handikappkabin, den var stor nog att gå igenom.
När vi skulle gå ut var den låst. Det hördes röster därinne, människor bytte om, så jag fick vackert stå och vänta. Rätt länge.
Till sist kom det ut fyra personer. Två barn och två vuxna. Inte ett spår av funktionshinder. Jag kan också berätta att det är väldigt få människor här. I stort sett alla omklädningskabiner var lediga.
Jag sa så surt jag kunde att kabinen är för handikappade och jag inte har något annat alternativ. De såg lite skamsna ut men inte tillräckligt.
Det är så här det kommer att vara.
I morgon kanske jag struntar i vagnen, än så länge kan jag bära henne.
Rullstol
Vagnar får man inte ta in här. Alltså är detta en rullstol. Johanna har bajsat, badat och ätit. Nu är det vila.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)